Under 100 kg

Ok, jag bloggar ju inte här längre egentligen. Men jag känner ett starkt behov att få dela en nyhet som gör mig så glad att jag nästan spricker. Idag är jag under 100-sträcket!!! Det är några år sen. Har gått ner 8.5 kg på en månad. Känns helt otroligt!!!

Det är en takt som jag inte ens har kunnat få av de mest extrema dieter jag testat. Och mitt fokus just nu är inte ens att försöka gå ner i vikt eller få i mig så få kalorier som möjligt eller träna så mycket som möjligt. Viktnedgången är bara en bonus. En otroligt viktig bonus som jag värdesätter mest av allt. Men anledningen till den kost jag äter nu är att försöka läka tarmen och kroppen och bli av med inflammationer och autoimmuna sjukdomar. Min förhoppning är att bli av med astman som besvärar mig otroligt mycket under sommarhalvåret, och förhoppningsvis även märka förbättringar för sköldkörtelproblematiken. För att göra det följer jag en elimineringskost som heter AIP (Autoimmuna Protokollet). Och kroppen svarar hur bra som helst på den, även när det kommer till viktnedgång. 🙂

Men jag är livrädd för den dag då platån kommer. I mitt huvud räknar jag på hur mycket jag kommer ha gått ner när semestern börjar, när semestern är slut, när ditten och datten händer. Kommer typ va normalviktig till jul! Och jag tar ju egentligen ut glädjen i förskott. Jag vet att det kommer platåer, och det är alltid otroligt jobbigt för mig att hantera mentalt. Vi får väl se. Den dagen, den sorgen. 🙂

Årskrönika 2018

Jag tänker skriva en årskrönika även för år 2018, trots att jag inte använder bloggen längre och trots att det har gått mer än en halv månad sen det var nyår. Men jag tycker om tanken på att det finns en sammanfattning här som jag kan gå tillbaka till och läsa när jag vill. Man glömmer så fort!Bildresultat för nyÃ¥r 2019

2018 har egentligen bara handlat om två saker: jobb och flytt. Vi har haft beordrad övertid på jobbet större delen av året. Det, i kombination med att jag haft nästan 4 h restid/dag har gjort att mitt liv bestått av jobb. That’s it! Jag har åkt tidigt på mornarna och kommit hem sent på kvällarna. Helgerna har gått åt till att hinna med de vardagliga sakerna som tvätt, disk, göra veckans matlådor, sköta hundarna osv. Det har varit mycket huvudvärk/migrän och dåligt mående fysiskt. Och inte mycket fokus och ork till att kämpa mot vikten. Så det känns som att året bara försvunnit för att jag inte gjort så mycket mer än jobbat. Dock trivs jag bra på jobbet och har fått mycket bekräftelse och vuxit enormt mycket som ingenjör. Jag trivs med kollegorna och känner att jag vågar ta plats på fikaraster och annat. Att jag vågar uttrycka mina åsikter även om de går emot de övrigas och ändå känna att jag är accepterad. Det är otroligt välgörande för självkänslan och får den att växa. 🙂 Dock har jag fortfarande svårt med mitt utseende. Jag väger mycket och det är jobbigt när kläderna sitter dåligt, när dubbelhakan alltid känns påtaglig osv.

Bildresultat för viktOch det leder mig ju in på vad den här bloggen till största delen handlar om: vikten! Jag har stått i princip stilla hela året. I januari låg jag på 103 kg, i december låg jag också på ca 103 kg. Det har pendlat 1-2 kg upp eller ner under årets gång, men med mina mått mätt är det att stå otroligt stilla. Naturligtvis hade jag velat gå ner. Men nånstans känns det ändå ganska bra att ha stått stilla trots att jag inte haft fullt fokus på mat och träning. Träningen har mer eller mindre varit helt frånvarande pga övertiden och restiden jag har. Maten har jag väl försökt ta tag i lite då och då, men det har inte funnits ork att göra något mer än att försöka få vardagen att hålla ihop. Och då blir det den mat det blir. T ex köttbullar och makaroner. (Inte kaosdåligt med andra ord. Bara inte den diet jag egentligen går ner lättast på.)

Årets sista månader har mitt fokus varit 100% inriktat på en annan grej: flytt! Jag har gått och blivit lägenhetsägare i Stockholm. Det har varit stressande på alla sätt och vis. Belånad upp över öronen, försöka packa ihop 82 kvm när man inte har någon tid och ork till något annat än jobbet, planering av renovering osv. Jag är en orolig själ. 😛 Kan jag oroa mig för något så gör jag det. Varje liten detalj har orsakat sömnlösa nätter och mycket tankar. En vecka innan jul gick själva flyttlasset. Veckan efter nyår var en intensiv och kaosig tapetseringsvecka bland alla möbler och saker som stod precis över allt. (Jag har flyttat till ett ganska mycket mindre boende.) Vardagsrum och 2 sovrum blev färdigtapetserade, men hallen och mycket målningsarbete är kvar. Sen dess har jag skruvat ihop 2 garderober. Ni hör – det går inte fort! 😉 Och nu har jag ändå mindre restid. 1 timme enkel väg tar det ca. Så även om det fortfarande är 2 timmar per dag så är det en halvering av tiden tidigare och det har märkts! Jag känner också att jag trivs i lägenheten. Den ger mig ro och harmoni redan, trots att det fortfarande är kaos överallt.

Brown Tree Covered by Snow

Min största förhoppning för 2018 var en höftledsoperation. Målsättningen var att innan årets slut skulle jag har opererat mig eller åtminstone bokat in en operationstid. Eftersom vikten inte har rört sig väntade jag in i det sista, men veckan innan jul ringde jag det sjukhus där jag står på lista för operation. Det visade sig dock att rutinerna ändrats och jag måste gå hela vägen med remiss igen. Dessutom opererar de inte folk med BMI över 35. Jag har ett BMI på ca 40 nu. Så det blev ingen tid bokad. Jag MÅSTE få bort ca 15 kg för att kunna operera höfterna – något jag fortfarande längtar intensivt efter. Det var ett nedslående svar som gjorde mig ledsen och bekymrad. Det är ju inte som så att jag inte försökt. Det är inte som att jag bara behöver bestämma mig för att gå ner några kilon. I så fall hade jag redan gjort det. Jag vet inte varför jag skulle lyckas nu när jag inte gjort det på så många år. Men jag har inget alternativ. Jag MÅSTE bara lyckas!

För att maxa mina förutsättningar har jag valt att prenumerera på en LCHF-matkasse. Jag tycker mat är tråkigt och tappar lusten för att äta, har ingen inspiration över vad som ska lagas osv. Det gäller även mindre nyttig mat. Jag tycker mat är tråkigt generellt, helt enkelt! Matlådor är extra tråkiga. Allting är alltid mikro-geggigt. Men jag hoppas och tror att det i alla fall ska gå lite lättare om jag inte behöver fundera ut vad jag ska äta, utan bara följa ett papper. Det kommer fortfarande kännas tråkigt, men jag kanske ändå får det gjort. Vi får se. Nästa vecka blir första matkasse-veckan.

Bildresultat för winter flower christmasVill också skriva några rader om hypotyreosen och avgiftningen jag går på, så jag får en status på det med. Det rullar på som tidigare. Jag har slutat med vanliga deodoranter och använder numera aluminiumfri, eftersom min aluminiumhalt var väldigt hög och inte minskade. Och nu har jag blivit av med utslag som jag haft i pannan i 13 år! Häftigt! I övrigt har det väl inte hänt så mycket. Jag behöver bli bättre på att äta ekologisk mat, och att strikta upp kosten med mindre stärkelse osv. Inte bara för viktens skull utan även för hypotyreosens. Det har jag inte varit så bra på under 2018, som sagt.

Jag hade väl egentligen inte så många fler förhoppningar inför år 2018 än operation. Och det failade, haha. Men, jaja… Jag får skriva upp det som förhoppning inför år 2019. Höftoperation! Och lägre vikt (annars blir det ingen operation). Sen hoppas jag alltid att det ska bli bättre med hypotyreosen och att jag ska hitta en karl. 🙂 Det är förhoppningar som alltid ligger där. Vi får väl se hur år 2019 slutar. Spänningen är oliiidlig. 😉

Ps. Kan berätta att jag köpt en stor garderob med spegeldörrar till mitt sovrum. Var lite orolig för att det skulle bli föööör jobbigt att se mig själv i spegeln var jag än tittar. Både med och utan kläder. Men det känns faktiskt bättre än jag väntat mig. Jag varken blundar eller räcker ut tungan. 😉 Jag försöker istället rabbla de affirmationer min terapeut gav mig. ”Jag är vacker.” ”Jag duger som jag är.” ”Jag är värd att älskas.” De övningarna är bra för mig. 🙂

frog-1499068_640

Årskrönika 2017

Bildresultat för nyårÄven i år kommer årskrönikan några dagar sent. Men jag vill ändå på nåt vis summera året även i pränt. Jag har summerat i mitt huvud många gånger om, men det är rätt trevligt att kunna gå tillbaka och kolla i efterhand.

2017 har varit ett rätt skitigt år. Värre än 2016 tyvärr. Jag ser ett mönster att vårarna går dåligt kost-, vikt- och abstinensmässigt medan höstarna generellt går bra. På våren går det alltid trögt med vikten och jag tappar motivationen och tron på att få några resultat. Och efter några månader börjar jag slarva med kosten för att jag helt enkelt ändå inte går ner i vikt. Jag vet att man inte ska fokusera på vikten när det går jobbigt utan bara fortsätta men det är svårt rent psykiskt. Våren avslutades med en lång räcka återfall, från typ april eller nåt sånt.

I maj fick jag ett långtidsuppdrag som konsult hos kund. Det var väldigt bra. Min chef är inte bra för mitt psyke. 😉 Han är så otroligt kontrollerande och perfektionist så mitt arbete lever aldrig upp tills hans krav. Dessutom är inhouse-uppdragen otroligt stressiga och vi har ingen direkt kompetens inne på kontoret så det var psykiskt otroligt påfrestande att jobba inhouse. Tror det var fler dagar jag gick till jobbet med ångest än utan. Men nu sitter jag hos en kund som har mycket kompetens och erfarenhet. Det är såååå skönt! Sen får jag alltid ångest när jag känner att jag inte lever upp till de förväntningar som finns. Men jag försöker tänka att det värsta som kan hända är att jag får kicken från jobbet, och även om det skulle va förfärligt så är jag inte i tvivel om att jag skulle kunna få något annat jobb. Typ på Ica? Så jag försöker tänka bort mina egna krav och bara försöka göra ett så bra jobb jag kan utan ångest. Och jag har fått förlängt 1 år till hos kunden så det kan ju inte va något stort missnöje med mina prestationer i alla fall. Det är skönt! 🙂 Något av det bästa som hänt i år faktiskt.

8B50CA4FE38E4EFD89333CCDC1DE0DD1Fast det absolut bästa som hände i år var Alice, min hund nummer 2. Visst är det påfrestande med en ny valpperiod, men det är så fantastiskt mycket livsglädje och kärlek i en hund (och inte minst en valp) så man får sååå mycket tillbaka. Helt otroligt! Tyvärr har jag mött en stor oförståelse och ovilja till kompromiss från mina så kallade vänner. Det vill försöka låtsas som att jag är i samma situation som förr, att Milly och Alice inte existerar. Åh, de längtar sååå mycket efter att träffa mig!! Det är så fantaaaastiskt roligt och SNÄLLA, kom och hälsa på!!! Men när det kommer till kritan och de inser att Milly&Alice faktiskt ingår i familjen och att jag varken kan eller vill dumpa dem hur som helst så blir det tvärstopp. Jag fattar inte riktigt hur de tänker… Hundarna är levande individer med behov, känslor och otroligt starka relationsband. Hur tror de att jag ska kunna leva som om jag var helt fri och ledig? Jag har många vänner som valt att skaffa familj. Det är ett val de gjort men jag måste förhålla mig till det om jag vill kunna fortsätta umgås med dem. Jag kan inte räkna med att de ska ordna barnvakt så fort jag vill träffa dem. Jag kan inte räkna med att kunna umgås med dem som förr. Även om jag ogillar att sitta i en skrikig barnmiljö och försöka hålla liv i samtal som blir avbrutna heeela tiden så måste jag acceptera det om jag inte vill förlora mina vänner helt. På samma sätt får mina vänner anpassa sig efter mitt val att ha hundar. Hur ogärna de än själva vill ha hund så är Milly och Alice en del av mitt liv och vill man umgås med mig så måste man acceptera det och anpassa sig efter det. Jag försöker kompromissa så långt jag kan, men jag kan inte leva som förr. Det är en omöjlighet. Och är man inte beredd att kompromissa ens det minsta lilla så visar det att vår s.k. vänskap faktiskt inte är värd ett skit, trots alla fina ord. En vän föreslog att jag skulle sälja hundarna så att vi kunde umgås på hennes villkor. Jag vet inte om jag någonsin blivit så upprörd. Hjärtat börjar fortfarande banka upprört när jag tänker på det, och då är det ändå flera månader sen det hände. Milly och Alice är mina ”barn” rent känslomässigt. Adopterar man bort sina barn för att de hindrar en från att leva som man gjorde tidigare?? Nej… såna ”vänner” ger jag faktiskt inte många ören för.

20171223_094224

Aja, det blev en känslomässig utvikning från årskrönikan. 😉 Well well… I maj sa jag också upp sponsorskapet med min sponsor inom OA. Vi hade helt enkelt olika syn på hur jag påverkas och hur jag behöver jobba för att hålla mig abstinent, och min terapeut tyckte att jag skulle leta upp en sponsor som hade förståelse för, och helst också erfarenhet av, terapi och det arbete med självkänslan som är så avgörande för mig. Men det var inte så lätt att hitta och ganska snart rann alltihop ut i sanden. Jag har fortfarande kvar kontakter då och då, men lever inte i programmet. Och jag känner inte att jag vill tillbaka heller. Däremot vill jag ha kontakten med de andra, för det hjälper mig mycket.

Jag har faktiskt också tagit en paus från min terapeut. Jag har gått hos henne så länge nu så jag tycker inte längre att det ger så mycket att det är värt det stora belopp det faktiskt kostar. Jag har fått många bra verktyg som jag försöker använda. Jag går inte ner i vikt fortare för att jag går dit oftare eftersom det till så stor del handlar om att min kropp inte funkar optimalt. Och det kommer ta tid innan den gör det, om ens någonsin. Så jag måste bara fortsätta jobba utifrån de förutsättningar jag har. Att blunda för dem och förvänta sig att jag kommer gå ner på samma villkor som en frisk person gör är otroligt naivt och får mig bara att känna mig misslyckad. Jag är inte främmande för att göra återbesök hos henne när jag känner ett behov av det. Men just nu behövs inte det.

I juni gjorde jag illa min vänsterfot. Av massage. Ja, det låter löjligt, men det var så det gick till. Musklerna och lederna är så förstörda och ansträngda av mina trasiga höfter så det behövs väldigt lite för att få fler kroppsdelar ur balans. Jag har gått på behandlingar hela hösten för att rätta till problemet, men foten blir bara tillfälligt något bättre och sen åker det tillbaka igen. Låsningar och andra grejer som ingen begriper vad det är. Det är frustrerande. Jag har haft väldigt ont i höfterna också och vissa dagar vet jag inte hur jag ska stå ut. Jag är nästan desperat efter en operation nu, och i somras gav jag mig själv ett löfte att hösten 2018 ska jag be om en operation, oavsett vad jag väger. Jag har väntat på en viktnedgång och operation år efter år, men jag lyckas ju inte. Jag vet varför, och jag försöker göra det jag kan. Mer kan jag inte göra. Men jag orkar inte vänta så mycket längre. Samtidigt känner jag mig livrädd för att operera när jag väger såhär mycket. Är så mycket svårare med både operation och rehabilitering och större risker att det inte går bra. Vet inte ens om det är möjligt…

Bildresultat för höstHösten blev inte så bra som höstar brukar bli. Årets sista månader levde jag abstinent, men det var ingen glädje i det. Och jag gick inte ner i vikt. I december vägde jag 103 kg (88kg vid förra årets slut), så det är ju 15 kg plus. Som en sista desperat ansträngning körde jag 3 veckors kyckling- och broccolidiet. Ni som följt mig i flera år kanske minns att jag körde det för många år sen på rekommendation av min kostrådgivare. Bara som en kortsiktig kickstart. Man äter alltså bara kyckling och broccoli. Första gången jag körde den här grejen gick jag ner 6 kg på 3 veckor. Den här gången gick jag ner 2 kg under vecka 1, 1 kg under vecka 2 och tredje veckan gick jag UPP 1 kg. Totalt 2 kg minus alltså. Veckan efter det struntade jag i regler hit och dit och åt både restaurangluncher, mackor och annat. Inget godis och liknande, men mat utan begränsningar. Både snabba kolhydrater och fler kalorier än vanligtvis. Den veckan gick jag NER 1 kg. Kan nån begripa det? En strikt diet leder till viktuppgång, en slapphänt vecka leder till viktnedgång?! Nån som förstår att jag inte litar på min kropp?! 😉 Den gör sällan som den förväntas. Men det där innebar att jag ändå slutade året under 100 kg. Alltid något…

2016 påbörjade jag en giftutrensning, där framför allt kvicksilvret är en stor orsak till min hypotyreos. Det där fortsätter jag med. Jag har fortfarande mycket gifter kvar, och jag märker att det påverkar sköldkörteln. Mina 15 kg uppgång under året beror till ganska liten del på min kost. Det blir bara mer och mer tydligt för mig hur otroligt mycket hypotyreosen påverkar mig, min vikt och mitt mående. Jag har en såååå otroligt typisk hypotyreos-kropp så det är riktigt komiskt (alltså, rent formmässigt med stor mage och allt det där…). En riktig skitsjukdom!!!

Mina tankar för 2017 i förra årskrönikan såg ut såhär:

Mina förhoppningar om 2017 är försiktiga. Jag hoppas att kvicksilveravgiftningen hjälper och att jag kommit en bra bit på väg till nästa nyår. Kanske blivit klar med den helt? Om jag skulle må bra fysiskt så skulle det va värt så otroooooligt mycket! Jag hoppas också att det resulterar i att vikten börjar röra på sig. Att jag ska bli normalviktig under 2017 känns inte realistiskt, men jag hoppas att jag gått ner några kilon. Nere på 70-talet kanske?! 🙂 Jag hoppas också att jag fått in fler speljobb och att jag utvecklats mycket som ingenjör. Jag hoppas att jag håller mig abstinent under hela året och att min självkänsla blir ännu starkare. Drömmen om att hitta en livskamrat och vänner jag kan umgås med i vardagen kommer alltid finnas. Och så har jag planer på att köpa en till hund.

Men det jag hoppas mest på är att jag får tillbaka den där förväntansfulla glädjen inför framtiden. Det kommer så många bra saker i släptåg av det.

De förhoppningarna infriades inte speciellt mycket. Kvicksilveravgiftningen hjälper absolut, men än mår jag inte bättre eftersom det hela tiden kommer nytt kvicksilver i omlopp. Det är så vägen måste se ut för att få bort allt, men det innebär också att jag inte mår bättre generellt. Periodvis är det bättre, precis som det förväntas vara. Men det kommer rimligtvis ta minst 1 år till innan det försvinner helt.

Vikten har börjat röra på sig, men åt fel håll. Jag har varit uppe och touchat tresiffrigt igen. Fixat en ny maxvikt. Ingen merit direkt…

Fler speljobb har jag dock fått in och jag har flera på gång under våren. I mars ska jag t ex va med på en tv-sänd konsert. Det blir skoj! 🙂

Jag har inte hållit mig abstinent hela året, och min självkänsla är faktiskt rätt så dålig igen. Jag har gått mycket back i år. Är så frustrerande när kroppen och vikten inte svarar. Jag påverkas otroligt mycket av det psykiskt. Den där förväntansfulla glädjen inför framtiden som jag hoppades på lyser med sin frånvaro. Mycket, tyvärr. Och nån livskamrat finns det inte tillstymmelse till. Däremot har jag köpt en till hund, Alice. 🙂

Så… tja, vad hoppas jag på under 2018? Att det blir mindre skitår. Jag hoppas på det, men tror inte det är så realistiskt. Det enda jag verkligen, verkligen vill för 2018 är operationen. Innan årsskiftet ska jag antingen ha gjort en operation redan eller ha en inbokad. Och fram tills dess ska jag verkligen göra allt jag kan för att gå ner i vikt. 5 eller 10 kg… allt räknas! Lättast blir det ju förstås om hypotyreosen ger med sig, men det är inte så troligt att det hinns under 2018. Det jag brukar svara bäst på är något LCHF-liknande. Lågkaloridieter är inget jag mår bra av, och kroppen svarar dåligt på det. (Vilket inte är så konstigt… en lågkaloridiet stressar kroppen, stress gör att sköldkörteln/binjurarna fungerar sämre och eftersom de redan är kraftigt överarbetade så kan inte min kropp kompensera det utan det leder till sämre ämnesomsättning, sämre mående och svårare att gå ner i vikt.) Men hur jag ska få motivationen till att leva med en extremt strikt kosthållning hela året vet jag faktiskt inte riktigt…

Bildresultat för hope

Upp och ner

Det börjar bli jobbigt. Jag tycker snabbt att maten är tråkig och börjar tänka på nåt med kolhydrater igen. Har alltid med mig matlåda till jobbet och mikrad mat blir alltid rätt tråkig. Sladdrig och torr. Och då börjar jag snegla på mina kollegors mat som ser mycket godare ut, och så drömmer jag mig bort till ”vanlig” mat. I det läget kan jag tycka att stuvade makaroner och stekt falukorv är rena drömmaten.

Och så klart lockar söta saker. Jag får en längtan efter det på kvällarna, speciellt såhär på helgen när man ska skapa mysstämning och slappna av. Det är tråkigt utan något gott! Igår åt jag lite glass, och en rostad smörgås.

Jag hoppas idag blir en bra dag.

Titta på mig, inte min kropp

Alltså… Jag fullkomligen AVSKYR när folk studerar min kropp medan man pratar med dem. Annars också så klart, men då märks det inte lika tydligt. Om jag står och pratar öga mot öga med något och personens ögon lämnar ögonkontakten för att istället vila på t ex min mage (vilket är det vanligaste) – det är så öppet! Så sjukt obehagligt. Oftast får man tillbaka ögonkontakt efter 1-2 sekunder för att sen återigen förlora den till magen. LÅT BLI ATT STUDERA MIN MAGE!!! SPECIELLT NÄR JAG PRATAR MED DIG! Jag vet att den är iögonfallande stor men behärska dig! Det är respektlöst och obehagligt!

Ett fenomen fler känner igen sig i?

Allergitider

Såhär runt sommaren blossar mina allergier upp. Jag märker annars aldrig av dem och har inte behövt medicin på 20 år. Men på sommaren får jag plötsligt svårt att andas. Snuva, nysningar och kli i ögonen besvärar mig inte överdrivet mycket men när andningen slutar funka blir det obehagligt. Värst är det när jag ska sova. Att ligga ner är tydligen ingen hit. Men jag har upptäckt att om jag bara lyckas somna så är det lugnt. De första gångerna var jag orolig över att kvävas i sömnen men av någon anledning försvinner det när jag sover för jag vaknar alltid med ”rena” luftrör. Det kommer tillbaka så fort jag vaknat iof men det är ändå skönt att veta på något vis. 🙂

Natten till igår var extra jobbig. Jag blev tvungen att sitta uppe halva natten och insåg att det kanske var dags att kontakta en läkare. Jag vill inte ha allergimedicinering men något för andningen som jag kan ta till när det blir akut vore bra. Mamma har tjatat på mig i flera år. Hon tycker det är så obehagligt när jag piper och chippar efter andan, haha.  Men jag har inte velat. Boka tid, ta ledigt från jobbet, utredas till höger och vänster osv bara för att få nånting jag bara behöver ibland. Känns så onödigt.

Men igår bestämde jag mig ändå för att det nog var dags. 2 veckors kö på vårdcentralerna… (Förmodligen många allergiker som behöver hjälp nu.) Så jag testade online-hjälper Min doktor. Var lite på vinst och förlust… Men vilken kanongrej!! Jag kontaktade dem kl 9 en söndagsförmiddag. Ca en timme senare hade jag ett recept registrerat och godkänt på apoteken. Bara att åka till ett helgöppet apotek och hämta ut direkt. Jag var minst sagt imponerad! 😀 Och vilken befrielse när jag tog en dos innan läggdags. Syre!!! 🙂

Däremot är huvudvärk en vanlig biverkning så jag vaknade med en blixtrande huvudvärk. Plus illamående, darrningar, ”vallningar”, enorma tröttheten och allt det som brukar följa med i huvudvärkpaketet för mig. Det blir en överleva-dag idag. Fast det brukar det ändå va på måndagar så det är väl inte så dramatiskt.

Frihet har också ett pris

Angående det jag skrev igår: Jag offrar inte bara när jag avstår från socker. Jag offrar också när jag äter socker. Jag ger upp mina drömmar då. Mina mål, min framtid. Det låter dramatiskt och det är inte alltid det känns så allvarligt (t ex igår när jag bara såg priset för att avstå). Men om jag säger såhär:

Det finns ingen garanti att jag mår min målvikt  för att jag lever abstinent. Däremot finns det en garanti att jag INTE når min målvikt om jag lever med socker, så som läget ser ut. Jag kommer också tappa tron på mig själv, självkänslan, viljan att leva och att göra det jag vill (t ex resa, dejta, frilansa, operera höfterna) och hela min framtidstro. Allt det jag drömmer om att uppnå. Det kommer fortsätta vara en dröm. En ouppnåelig dröm.

Och det priset vill jag inte betala.

Varför ska jag?

Vad är argumenten för att leva utan socker, gluten och stärkelse/snabba kolhydrater? Och vad är argumenten för att levs med det?

Att avstå:

  • Viktminskning
  • Leva I livet, inte vid sidan av
  • Påverkar hälsan positivt generellt

Att inte avstå:

  • Friheten från regler och krav
  • Kunna leva mer socialt och spontant liv

Viktminskning är tyngsta (hö hö hö) argumentet till att avstå. Punkt nr 2 är i mångt och mycket en följd av punkt 1, snarare än direkt av sockret. Det känns så i alla fall. Och för de flesta människor är det ett direkt likamedtecken mellan att äta nyttigt och gå ner i vikt. Jag ser inte längre det tecknet. Jag behöver avstå för att gå ner i vikt, men jag går inte ner i vikt för att jag avstår. Garantin finns inte. Och det är där jag kraschar. När vikten tickar neråt är det lätt att motivera sig och då mår jag fantastiskt bra psykiskt och håller mig abstinent utan problem. Men när vikten står stilla, eller till och med går upp, månad efter månad så känns det meningslöst. Jag ser inte längre nån garanti, vilket de flesta andra gör. Min terapeut t ex. Ja, hon håller med om att hypotyreosen sänker ämnesomsättningen kraftigt och att det påverkar. Men samtidigt säger hon till mig att ”äter du rätt så går du ner i vikt, det vet du ju”. NEJ, DET VET JAG INTE!!! Hon säger åt mig att äta som jag åt när jag mådde bra och gick ner 10 kg på 5 månader. Ja, så åt jag hela hösten! Och större delen av våren. Resultat? +5 kg. Så nej, jag vet inte att det kommer ge minus-resultat.
Det gör mig förbannad, rent ut sagt. Naturligtvis fattar jag att jag går upp ännu mer om jag äter dålig mat. Men om man ändå får ett straff (och dessutom inte blir trodd, viket faktiskt svider mer än det borde), är det då värt det? För det känns som att jag offrar mycket.

Det jag upplever att jag offrar är friheten och möjligheten att leva ett spontanare liv. Socker/gluten/snabba kolhydrater finns överallt. Jag blir otroligt styrd över var jag kan va och vad jag kan göra. Jag måste i princip alltid ha med mig mat. Och vad kan man ta med sig som går att äta var som helst? Sallad och kokta ägg. Kul 1 gång, men inte jämt. Inte år efter år efter år. Eller när man blir bjuden på mat… Visst går det att säga till innan, planera och ta med eget, men det påverkar och gör allting krångligare och mindre spontant. Och tråkigare liv.

Plus att jag vill leva utan regler och krav. Kunna äta det jag känner för. Kunna ta en glass i solen på sommaren. Kunna äta en ostmacka med varm choklad en höstkväll. Små saker, men sånt som jag tycker ger livskvalitet.

Men ska jag vara helt ärlig så kommer jag aldrig kunna leva utan regler och krav. Och hur många gör det egentligen? ”Bara godsaker 1 dag i veckan”, ”Åt lite för mycket igår så måste träna extra idag” osv. Jag vill i allmänhet äta mer godsaker än min kropp klarar. Annars hade jag inte varit där jag är. Men om jag en dag får tillbaka en normal ämnesomsättning så kanske jag kan hitta en bra balans? Alla beroendeexpertet säger nej, men nånstans vill jag väl ändå hoppas. 😉 Fast det är ju inte nu, så frihets-argumentet faller helt egentligen. Men det är något jag verkligen önskar att jag hade och gärna inbillar mig att jag kan få.

Identifiera utmaningarna

Jag har med mig lunch till idag. Då slipper jag frestelsen med restaurangens nybakta bröd. 🙂 Så under arbetstid kommer allt gå bra.

Kvällarna är alltid svårast. Det är då rastlösheten och suger kommer. Risken att falla är alltid störst om jag kommer hem sent för så är jag slut och hungrig. Det har jag täckt upp för genom att ha middag färdig att bara värma. Och om jag får oönskade tankar på vägen hem så ringer jag en OA-vän innan jag hinner gå in i en butik och köpa något jag inte hade tänkt.

Hemma finns just nu lösgodis i en skål samt kakor framme. Jag har inte slängt det utan gett det till min rumskamrat. Men jag ska nog be honom ställa undan det så jag slipper se det. För just nu står det så ögonen faller på det direkt man kommer in i köket. Onödigt! Han förstår inte att det är jobbigt för mig att se sockerprodukter. Han anser att det är larvigt. ”Bara att bestämma sig om man inte vill äta”, som han säger. Han har till och med blivit riktigt arg när han hört att min familj valt bort kakor på julafton för min skull. Så han förstår inte… och jag är osäker på om han gömmer undan det som finns kvar hemma även om jag ber honom. Oftast städar jag undan det själv istället men jag vill helt inte röra det ikväll, för jag vet att det kommer va svårt.

Reflektioner

Det blev ett gäng reflektioner igår. Jag ”hann” inte (prioriteringsfråga) sätta mig ner och skriftligt kartlägga min väg framåt, och jag var inte heller på humör. Men det var mycket tankar och jag har har insett många saker.

Det var en skitkväll igår. Jag tycker inte att jag speciellt ofta låter mitt humör, mina tankar och känslor gå ut över min omgivning, och min lägenhetskamrat är en tålig typ som sällan uttrycker något missnöje. Men igår fick jag ett konstaterande av honom. ”Du är inte glad idag.” Det fick mig att inse att mitt dåliga humör var väldigt märkbart. Jag kände mig som en svullen ballong, tjock och mätt (utan att ha ätit speciellt mycket). Jag hade väldigt ont i höfterna, kaos i kroppen och kände generellt en stor avsky inför mig själv och mitt liv. Jag var lättirriterad och tålde inte många motgångar alls. Det räckte med att Milly och Alice (mina hundar) skulle nosa någon sekund för länge i en buske för att jag skulle känna otåligheten och irritationen krypa i varenda cell. Jag ville gå upp i atomer och försvinna från jordens yta, och framför allt från min kropp. Förmodligen gick jag runt med rynkad panna och lät allmänt irriterad.

Jag är inte dum. Jag vet att det berodde på att jag lever i mitt missbruk igen. Alla de där grejerna finns i min vardag jämnt och ständigt pga skador, sjukdomar osv. Men att jag var så nära bristningsgränsen händer inte ofta. Jag har haft sämre dagar förr utan att snäsa åt min omgivning. Sockret gör något med mitt humör och min livsvilja. Och egentligen handlar det väl inte som sockret i sig. Det är bara verktyget. Det handlar om att jag misshandlar mig själv, psykiskt och fysiskt. Att jag behandlar min kropp som en sopsäck och då också börjar se på den som en sopsäck. När det känns så illa som det gjorde i går kväll blir det väldigt tydligt för mig och då känner jag en stark vilja till att förändra saken. ”Imorgon”. Klassiker. När väl nästa morgon kommer och man inte alls känner sig svullen och irriterad så blåser argumenten bort igen. ”Det är väl inte så akut. Jag kan börja på måndag.”

Det finns en sak som gör det enormt motigt att återgå till ordningen och det är min omgivning. Jag har höga krav på mig själv, och jag hittar lätt en massa krav från min omgivning oavsett om de är sanna eller påhittade i min hjärna. Alla som stöttar och peppar mig… min terapeut, mina oa-vänner, familj och vänner… När jag lever som jag ska så blir deras stöttning också en uppmuntran och hjälp för mig. Men när jag kliver av banan så känner jag mig instängd av deras önskan om att jag ska äta bra. En kvävande känsla. Det känns som att jag inte har något val i mitt eget liv. Jag MÅSTE (i min hjärna) leva utan socker, några alternativ finns inte för då kommer mina oa-vänner och min terapeut och säger att nu behöver vi få upp dig på banan igen. Men jag kanske inte vill? Eller jo, jag vill. Men jag vill känna att jag har ett val. Att jag gör det för att jag vill, inte för att andra vill åt mig. Det är ändå jag som måste göra allt jobb. Det är jag som måste ta besluten, konflikterna, misslyckandena, skammen, skulden. Det är jag som måste göra övningar, ringa samtal och älta mitt liv och mina tankar och känslor i all oändlighet. Jag avskyr det! Ja, det hjälper mig när jag väl lever i tillfrisknande. Men jag avskyr känslan av att vara någon slags utfläkt varelse för hela världen att tycka och tänka om. Ibland kan jag känna en ånger över att jag släppt in så många människor. Inte när jag mår bra och lever som tillfrisknad, men nu när jag inte gör det. När jag känner mig på botten och bara vill få kapsla in mig mot allt jobbigt. Då känner jag mig som en öppen måltavla på grund av att jag varit så öppenhjärtlig.

En annan sak som också får mig att dra mig för att äta bra igen är vikten. Ständigt denna förbannade vikt. Hur kan den fortfarande få styra så mycket? Jag vet inte, men jag vet att den gör det (även om jag numera bara väger mig väldigt sällan). Det märks ju på kläder även om man inte väger sig. Och det är när resultaten uteblir som jag till sist ramlar tillbaka i drogandet igen. Det kan ta flera månader, men jag ser hur jag mer och mer börjar slarva med maten. Och tanken på att leva strikt och ordentligt utan någon som helst belöning i form av viktminskning känns jobbig. Jag VET att det finns många andra vinster ändå, men jag kommer inte ifrån att vikten spelar stor roll. Kanske rör den på sig om jag lever strikt men jag litar inte på det. Det är så ofta den inte gjort det, pga min extremt låga ämnesomsättning, och jag blir så besviken då.

Släppa eller kämpa?

Är det idag jag ska börja blogga igen? Jag har tänkt på bloggen oftare och oftare på slutet men steget till att börja skriva känns långt. Det blir på nåt vis ett stort infoglapp när det går lång tid. För livet har ju rullat på med både med- och motgångar som naturligtvis påverkar var jag befinner mig just idag och hur jag förhåller mig till sånt som händer. Men kanske ska jag strunta i all saknad info och bara säga det jag tänker på just nu. Läsare skapar sig en bild utifrån den info de har i kombination med sina egna erfarenheter och åsikter och det blir ju aldrig samma bild som jag har själv. Men har det egentligen någon betydelse? Så nu särskiljer jag alla delar i mitt liv och väljer fokusera på en sak här och nu.

Jag äter socker. Jag vill blunda och försköna verkligheten. Slippa ta tag i det. Slippa kämpa och följa mina egna måsten och krav och istället bara få va. Få va ifred med livet, maten och sockret. Få äta det jag vill utan att känna att jag dras ner mot botten. Leva utan att se pekpinnar överallt. Jag ifrågasätter varför jag ens behöver göra den här resan om och om igen. De allra flesta människor väljer att leva i skiten. Jag är inget unikt praktexempel i sockerätande monster. Jag ser likasinnade precis överallt runt mig. Mänskor som ger sockret en del av deras liv. Som låter sockertrollet ha en egen fåtölj i vardagsrummet utan att se det som ett problem. Skillnaden är bara den att jag en gång i tiden valde att se sockret som en objuden gäst. Att jag valde slänga ut hans fåtölj och ville skapa ett liv utan en inneboende. Men han flyttar in gång på gång. Jag kanske ska låta honom stanna kvar som merparten av alla Svenssons gör. Varför ska jag kämpa emot?

Innerst inne finns en liten röst som säger att jag vinner mycket på att slänga ut honom. Att det var jag som tog det kloka valet. Att alla medelsvenssons faktiskt gör sig själva en enorm björntjänst. Och att jag innerst inne egentligen inte vill ha det så som de har det. Men rösten är svag och jag vill inte lyssna på den idag. Jag ska undersöka sanningshalten ordentligt men för det behöver jag tid hemma. Kanske ikväll? Om motviljan inte väller upp så gör jag det ikväll. Vad kommer jag komma fram till? Jag får väl göra ett inlägg om det imorgon. 😉

En beställd uppdatering

Shit pomfritt…! Det har snart gått 2 månader sen jag skrev ett inlägg här. Hahaha, galet. Fick en kommentar för några dagar sen om att jag borde skriva här igen. Kanske borde lägga ner bloggen egentligen. Man lär ju inte ha några läsare kvar om man bara bloggar en gång varannan månad. 😉 Men men… Är på nåt vis ändå skönt att ha den kvar IFALL jag en dag vill sätta ord på något.

Status har egentligen inte ändrats så mycket sen sist. Livet är ok, men inte sådär glimrande som det har varit ibland. Perioder då jag går ner i vikt och mår skitbra, bara sådär i allmänhet. Jag vet inte om jag mår bra för att jag går ner i vikt eller om jag går ner i vikt för att jag mår bra. Jag har ju inte längre mitt huvudfokus på vikten men det påverkar mig ändå. Jag längtar ju desperat efter att få bli normalviktig! Nu blir det längre bort för varje dag. Jag fortsätter att gå upp i vikt. 😦 😦 Ca 1 kg i månaden skulle jag tro. Jag hoppas hela tiden att NU blir det inte mer, men ska jag vara ärlig så är det troligaste att det blir ca 10+ till. Dvs. allt jag kämpat för att gå ner och lite till. Och när jag tänker på det så får jag panik. Så jag tar till mitt gamla vapen att förtränga, stänga av, inte tänka på det.

Sen kan man ju tycka att jag är korkad som inte går på en extremt strikt diet nu när jag uppenbarligen har extra svårt att hålla vikten/gå ner. Men det tar emot så mycket. Viktuppgången beror till allra största delen på den giftutrensning jag går igenom och den kommer hålla på ett bra tag till. 1 år minst. Jag har provat så många gånger att gå på extremt strikta dieter och det slutar alltid med en släng åt andra hållet. Så jag försöker hålla mig på en lagom nivå. Jag äter ris ibland, men inte alltid. Jag äter mejerier ibland, men inte alltid. Men jag tror att jag alltid kommer gå runt och känna att jag borde göra mer, lite striktare, lite bättre. För ska jag vara ärlig mot mig själv äter jag en hel del stärkelse av fel anledningar, och jag plockar inte bort det helt fast jag vet att det skulle va bättre för mig. Varför plockar jag inte bort det? Är det för att jag är beroende av det? Jag tror inte det. Det känns inte så, men jag ställer mig frågan då och då. Det är så svårt att va ärlig på ett ”bra” sätt. Att inte sätta sig i varken det ena eller det andra diket. Går ju alltid tolka allt som man vill, om man vill.

Mitt engagemang i OA går sådär. Vi har fått stänga ner 2 av 3 möten i veckan, och det möte som finns kvar passar mig dåligt tidsmässigt så jag är under mötes-torka kan man väl säga. Det finns telefonmöten men jag tycker inte alls att de ger samma sak. Den tjej jag var sponsor åt har bytt sponsor så nu har jag inte det heller. Min sponsor tycker att jag är off från programmet, och det kanske jag är. Hon är bra och jag gillar henne, men det finns också mycket som jag tycker är jobbigt. Jag tycker att hon kan va rätt kategorisk och bestämmande, och sånt har jag svårt för. Det är mitt liv. Jag är inte intresserad av någon annan som ska leka mamma. Sen vet jag ju att hon är till för att hjälpa mig och att när hon säger saker som stör mig så gör hon det av kärlek, för att hon bryr sig och vill att jag ska hålla mig abstinent. Men ibland gör hon mer skada än nytta, så jag väljer ganska ofta att ringa andra personer istället. Och det gör ju att hon tycker att jag verkar va ännu mer off… Jaja. Jag har en helg då jag varit lite extra trött på hela skiten. Varför ska allt ältas och analyseras? Jag vill bara få VA. Men jag vet ju också att om jag bara ”är” så kommer jag ramla tillbaka i en livsstil som jag inte mår bra av.

På jobbet är det väl upp och ner. Jag är otroligt känslig för att bli bedömd, kritiserad och inte göra allt rätt. Och grejen är att de projekt jag har nu är så pass svåra att jag inte klarar göra dem rätt. Inte ens experten gör allt rätt. Och det gör att chefen granskar allt tusen gånger och kritiserar allt allt allt. Han är kontrollfreak och en pedant till tusen. Vill att allt ska se ut som om han gjorde det själv och det är ju typ omöjligt… Även om jag vet att det är svåra projekt så får allt kritiserande mig att känna mig dålig. Fattar inte varför jag hela tiden ska ta det så, men det gör jag. Jag ser inte svåra projekt som en rolig utmaning (som min chef tydligen gör) utan jag får ångest över att jag inte kommer klara det. Hur vänder man på det där? Nån som har erfarenhet så får ni gärna hojta till! 🙂 Jag har precis blivit anlitad för ett långtidsprojekt ute hos en kund, och det ger mig lika delar förväntan och panik. Det är nya grejer, jag kommer inte kunna allt, men de har anlitat mig för att de behöver någon som kan sätta sig in i projektet snabbt. Och om jag inte lever upp till belåtenhet så kommer de ju bryta kontraktet. Det skulle knäcka mig. Jag tänker många gånger att jag borde byta yrke för jag klarar uppenbarligen inte den press som det innebär. Men nu ska jag väl inte ta ut olyckan i förskott. Det kan ju hända att den nya kunden kommer tycka det är tillräckligt bra när jag gör mitt bästa. Vi får hoppas på det!

Finns det något mer område jag borde uppdatera? Dejtandet har inte lett till något. Jag är fortfarande singel och ledig. Någon spekulant?!?!! 😉

Ah just det! Jag har köpt en ny hund! Alice heter hon. Charmig till tusen och helt fantastisk! Men det är ett bestyr att gå tillbaka till valpperioden. Som tur är kommer hon och min äldre hund (Milly, snart 4 år) bra överens och har kul tillsammans och det var hela syftet. 🙂

Och här ett klipp på när Milly och Alice har dragkamp. (Milly vet att Alice inte kan hoppa upp i soffan än. 😛 Man får ju inte va dum…)

200 dagar och Tommy börjar snacka

Idag har jag varit abstinent i 200 dagar. Jättehärligt!

Samtidigt har jag de senaste dagarna då och då drömt om att slänga ihop en chokladbollssmet och äta. Gärna direkt ur bunken Jag känner inget behov av att trycka i mig några mängder, mest bara få smaka på det. Men jag VET att det är Tommy som är och pratar i örat på mig, och om jag lydde honom skulle jag bryta min abstinenta period och riskera väldigt väldigt mycket. Det är jag inte beredd att göra. Men jag funderar lite på varför den här längtan har dykt upp nu när jag varit ifrån den under så lång tid.

Jag tror en stor del av svaret beror på en viktuppgång som jag börjar märka. Det är inte speciellt mycket jag gått upp i vikt, men kläderna satt tajt redan innan och 2 kg extra märks. Speciellt när det handlar om en degmage som plötsligt väller över linningen ännu mer. Jag känner mig obekväm med mina kläder och kan/vill inte riktigt ha de kläder jag tidigare haft. Det suger. Det gör det väldigt mycket svårare att va nöjd med mig själv, mitt utseende och mitt liv. Och det gör med all sannolikhet att jag börjar drömma om min gamla drogvärld som jag kunde fly in i när jag tyckte livet sög. Jag övar mig på acceptans. Att acceptera det jag inte kan förändra. Viktuppgången beror på medicinska orsaker, och jag äter bra. Naturligtvis kan man alltid äta ännu mer strikt, men det är för mig en trigger i sig, flyttar mitt fokus till mat och vikt och får mig tillslut att ta återfall. Och dit vill jag inte. Så jag försöker hålla en bra balans. Och jag ber Sinnesrobönen (en bön inom 12-stegsprogrammet) för mig själv med jämna mellanrum:

Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Det hjälper mig också att ringa ut till andra inom OA och bara få sätta ord på tankar och känslor. Och så kör jag med positiva dagboken där jag varje kväll skriver upp saker jag tycker om med mitt liv, mitt utseende och min personlighet. Sånt hjälper! 🙂

6 mån abstinent

Idag är en stor dag för mig för nu har jag varit abstinent i ett halvår. 🙂 Fett nice, så att säga!

gladgroda

Idag har jag även haft medarbetarsamtal med min chef. Det är en sån grej jag går och oroar mig lite för. Man vet aldrig vad som kommer upp. :/ Men det var inte alls så negativ vinkel på det som jag hade befarat. Trodde det skulle va mer saker som jag behöver börja utveckla, men det var mer att vi pratade om min fortsatta utveckling, som om det redan var en utveckling. Och då blir det en positiv anda. Dessutom lyfte chefen fram yrkesegenskaper han tyckte jag hade som han sa att man inte riktigt kan lära sig, utan som bara är en fallenhet för yrket, typ. Och det gjorde mig väldigt glad! Då finns det ju verkligen utsikter att kunna utvecklas mycket! 🙂

Det har hänt andra bra grejer också som gör att jag är på bra humör. Att det är helg gör ju inte saken sämre direkt! 🙂

TREVLIG HELG ALLIHOP! 🙂 🙂

Bildresultat för trevlig helg

Uppföljning hårmineralanalys

Under mellandagarna gjorde jag ett nytt hårmineraltest. Jag hade kört den vitamin- och mineralkur som jag skulle under 3 månader och sen var det dags att checka statusen och ev förändra doseringen. Så jag klippte av en massa hår. Känns hemskt att klippa bort så mycket, ända vid hårbotten, när jag har så lite hår från början! Men det är ett måste om jag vill gå denna väg. Var tredje månad ska en massa hår bort. :/ Hur som helst, håret skickades till ett labb i USA. Igår fick jag en genomgång av resultatet.

När jag började med det här så märkte jag ingen skillnad alls, förutom att utslag i pannan som jag haft i 10 år plötsligt försvann. Det var ju coolt, men i övrigt märkte jag ingen skillnad. I början. Sen kom det, fast en försämring. Framför allt under december och januari har jag mår riktigt dåligt. Inga nya symptom utan de gamla vanliga, bara starkare. En trötthet som inte är som vanlig trötthet utan total zombiekänsla. Kroppen känns så tung, så tung. Som om armarna skulle gå av av händerna tyngd. Som om fötterna grävde sig ner i asfalten. Som om hela jag bara sjönk igenom sängen. En energilöshet som inte är av denna värld. Orkar inte känna, inte tänka, inte reagera. Allt handlar bara om att ta sig igenom dagen utan allt för stora missöden. Att bocka av det som står i kalendern. Och jag är så tacksam att jag faktiskt klarat det hittills. Oftast i alla fall. Kroppen är frusen och darrig. Ungefär som när man fått magsjuka och precis har spytt. Den känslan! 😛

Den här försämringen gick inte att förklara med att det är vinter och mörkt. ”Alla blir extra trötta och deppiga!” Jojo… Men det är över huvud taget inte i samma sak. Jag hoppades och trodde, med all rätt, att det var en avgiftning som dragit igång precis som det skulle. Att kvicksilvret äntligen började lossna. För under den processen kommer mer gift ut löst i kroppen och då mår man ju sämre.

Så besvikelsen och förvirringen blev stor när jag såg på provresultat att kvicksilvernivån var helt oförändrad. Jag hade inte inbillat mig att något hänt. Men hur kunde det då va oförändrat?

Därför var jag ganska spänd inför genomgången igår. Var det bara humbug? Någon som vill lura av mig pengar? För det kostar ju en hel del. Men jag hade inte inbillat mig förändringarna. Utslagen i pannan HADE försvunnit! Jag MÅDDE numera dramatiskt sämre. Nånting HADE hänt!

Och svaret var rätt logiskt. Jag hade bara kollat resultatet för kvicksilver eftersom det var mest vid första analysen. Men mängden tenn hade sjudubblats i kroppen. Även arsenik och nåt annat jag inte minns namnet på hade börjar lossna. Så det var inte alls konstigt att jag mått sämre. Hon som höll i analysen sa att kroppen börjar avgifta när den får rätt mängd av alla mineraler som behövs, men man kan inte styra i vilken ordning den avgiftar. Allt kommer försvinna tids nog, även kvicksilvret, men tydligen började kroppen med tenn.

Det känns ändå bra! Då hade jag inte fel. Då funkar grejen. Sen känner jag mig fortfarande inte säkert på att jag kommer bli helt frisk tillslut, men det kommer jag ju märka. Och det låter ändå väldigt rimligt. Men det skrämmer mig lite med processen. Hur mycket sämre kommer jag bli? Vad händer när kvicksilvret brakar loss? Eller kommer det ändå hålla sig på en hyfsad nivå? Nobody knows!

Årskrönika 2016

Bättre sent än aldrig?! 🙂 Vill gärna fortsätta min tradition med en summering av året som gått. Fast den här gången blir det 2 veckor för sent. Så kan det gå. 🙂Bildresultat för bilder nyår

Jag började året med en vikt på 82 kg och en otrolig mental styrka, en livsglädje och förväntan inför framtiden och en stark självkänsla. Och som alltid tror jag att vägen ska fortsätta lika rak och fin. Men så är inte livet. Vägen svänger, blir smal och krokig, går in i mörka skogspartier, ut igen på stora fina vägar, fram och tillbaka. År 2016 har varit mestadels mörk och krokig väg. Och den största orsaken bär min sköldkörtel.

Hösten -15 var helt fantastisk, i alla avseenden. Desto jobbigare blev det när det plötsligt tog slut. Jag var inte alls beredd på att få gå igenom ännu en jobbig period, men så blev det. Bara några veckor in på det nya året började jag må sämre med min hypotyreos. Viktnedgången stannade upp, jag blev tröttare och mer energilös (bland annat) och psyket drogs ner. Det gjorde mig förtvivlad att vikten inte fortsatte peka neråt och jag började kontrollera kosten mer och mer. Fokus hamnade nästan uteslutande på kost och vikt och när vågen inte visade som jag ville blev jag frustrerad. Den förtröstansfulla, sorglösa och glada inställning jag haft till mig själv, min kost och mitt liv försvann. Istället kom en mörk och kravfull känsla och tillslut kunde jag inte hantera det längre utan började riva i sockerträsket igen. Det började försiktigt med någon brödskiva här och där, men tillslut åkte jag dit på riktigt. Jag tog mig upp, men efter några veckor var jag tillbaka. Det var en otroligt jobbig vår och jag gick upp ca 5 kilo under den tiden. Tillslut sa min terapeut åt mig att slänga bort vågen och sluta latja med kosten. ”Ät så som du åt tidigare och sluta laborera! Du kan inte styra över hypotyreosen. Acceptera det du inte kan påverka! Resultaten kommer när de kommer.”

Så det gjorde jag. Det blev ytterligare något återfall under sommaren, men sen 3 augusti har jag varit abstinent och det är jätteskönt! Jag har slängt bort vågen och fokuserar inte längre på vikten och kosten, mer än att jag ska äta enligt min matplan.

Bildresultat för vinterlandskapDessvärre kom det ytterligare ett mörkt moln på min himmel under hösten. Jag bestämde mig för att kolla upp om jag har kvicksilver i kroppen eftersom mina mediciner aldrig fullt ut gör mig frisk (hypotyreosen, underfunktion på sköldkörteln). Och mycket riktigt fanns det en hel del kvicksilver i min kropp. Kvicksilver påverkar sköldkörteln direkt och är förmodligen en stor bov i dramat för min del. Det mesta/allt fick jag med all sannolikhet som foster när min mamma gjorde två stora amalgamfyllningar utan något som helst skydd. Och läkarna misstänkte att jag hade hypotyreos redan som barn, så kopplingen känns otroligt rimlig.

Jag började alltså på en kvicksilveravgiftningskur för att få ut giftet ur kroppen så jag kan få bli frisk någon gång. Om det hjälper fullt ut vet jag inte, men jag måste ge det en ärlig chans. Jag tänker inte acceptera att begränsa mitt liv och min personlighet om jag kan bli frisk. För hypotyreosen påverkar så mycket! Så mycket mer än man kanske förstår som utomstående. Utrensningen går till så att jag äter de vitaminer och mineraler som kroppen behöver för att kunna hantera giftet. (Allt i kroppen är ju kemiska reaktioner där rätt mängd av alla beståndsdelar behövs för att reaktionen ska kunna ske.) När kroppen kan hantera giftet så kommer den kunna släppa ifrån sig det gift som sitter bundet i fettceller. Det är alltså en lång process där det successivt försvinner från min kropp. Men mellansteget är att det ska ut löst i kroppen och då mår många mycket sämre. Så blev det för mig. Den första tiden märkte jag inget, men sen 1-2 månader tillbaka har jag mått riktigt dåligt. Och vikten har inte rört sig alls sen i somras. Men då får det va så. Jag måste bara ta mig igenom den här tiden så hoppas jag att allt rätar upp sig igen.

Jag får i alla fall vara glad att vikten inte gått upp igen sen i somras. Jag avslutade året på ca 88 kg.

En annan sak som hänt under året är att jag gått med i OA. Jag har en sponsor och har gått igenom de 12 stegen. Det har varit blandade känslor, men det har så klart varit ett stöd för mig i min abstinens. Framför allt är jag väldigt glad för de personer jag lärt känna inom OA. Kontakten med andra likasinnade är jätteviktig och otroligt uppfriskande. Jag förundras gång på gång över vilka underbara människor som finns i såna där gemenskaper. Så mycket förståelse, öppenhet och värme!

Jag har dessutom bytt jobb under året. Jobbar numera på ett ställe där jag känner att jag har möjlighet att utvecklas och bli den ingenjör jag vill bli. Allt är inte toppen på det jobbet heller och det har varit flera jobbiga knölar att ta sig över, men det är helt klart en väg framåt för mig.

Bildresultat för violine flowerJag har också startat en enskild firma som violinist och börjat frilansa. En dröm som jag haft längre, länge, och som jag periodvis inte trott skulle kunna bli verklighet. Nu är den det! 🙂 Men det är inte så många uppdrag jag dragit in hittills. Det kommer ta tid att knyta de kontakter som krävs för att få speluppdrag, men då får det ta tid. Allt är roligare än inget. 🙂

I 2015 års årskrönika uttryckte jag mina förhoppningar om 2016 såhär:

Mina drömmar och planer för år 2016 är att jag ska bli normalviktig. Det är jag ganska säker på att jag kommer göra. Jag hoppas också få göra en höftoperation under hösten. Jag känner en förväntansfull glädje över hur min självkänsla ser ut om ett år. Jag räknar med att den har blivit ännu mer befäst och stark. Jag räknar med att jag lever abstinent och förmodligen inte behöver min terapeut längre. Kanske får jag vara ett stöd för andra sockermissbrukare? Jag hoppas också att jag mår bättre rent fysiskt med min hypothyreos. Att jag hittat vad det är som felas för att jag ska må helt bra (fysiskt), för det har jag fortfarande inte fått veta.

Jag hoppas också att jag lärt känna massa nya intressanta människor. Kanske fått fler fina vänner som jag kan umgås med i vardagen. Kanske också lärt känna nån jag tycker är ”förmer än de andra”, som min farmor så fint brukade uttrycka det. Jag kanske är kär och lycklig om ett år, vem vet?! 🙂 Det känns som att livet har så fantastiskt fina grejer att överraska mig med och jag längtar tills jag får upptäcka vad nästa år kommer bjuda mig på. 🙂

Det blev inte riktigt som jag hoppades. Jag är inte normalviktig. Tyvärr längre bort från det än jag var för ett år sen. Jag har inte heller gjort någon höftoperation (däremot fått godkänt att göra den så fort jag känner mig redo). Min självkänsla är ok, men inte lika bra som för ett år sen. Den tog ordentligt stryk främst under våren och har inte riktigt hämtat sig helt. Däremot lever jag abstinent och är inte i så stort behov av min terapeut längre. Jag får också vara ett stöd för andra matmissbrukare i alla dess former. Men jag mår inte bättre fysiskt med avseende på hypotyreosen. Tvärtom. Det är ju dock ett steg på vägen att bli bättre, så nånstans är det ju ändå rätt håll.

Jag har lärt känna många nya intressanta människor. Främst via OA. Vi träffas inte privat, men har kontakt på telefon då och då och ses på möten. Nån partner har jag dock inte fått. Jag har haft kontakt med personer som jag trott väldigt mycket på, men det har visat sig att intresset varit fullständigt obesvarat. Sjukt trist, och omotiverande. Kan man inte få en chans även om man är tjock? Jag upplever att jag blir dissad direkt, utan att personen ifråga vet någonting om mig. Och det är väldigt nedslående. Svårt att påverka det då. Så kär och lycklig är jag inte. Men jag har ändå fått uppleva mycket under året, både jobbiga och roliga saker.

Mina förhoppningar om 2017 är försiktiga. Jag hoppas att kvicksilveravgiftningen hjälper och att jag kommit en bra bit på väg till nästa nyår. Kanske blivit klar med den helt? Om jag skulle må bra fysiskt så skulle det va värt så otroooooligt mycket! Jag hoppas också att det resulterar i att vikten börjar röra på sig. Att jag ska bli normalviktig under 2017 känns inte realistiskt, men jag hoppas att jag gått ner några kilon. Nere på 70-talet kanske?! 🙂 Jag hoppas också att jag fått in fler speljobb och att jag utvecklats mycket som ingenjör. Jag hoppas att jag håller mig abstinent under hela året och att min självkänsla blir ännu starkare. Drömmen om att hitta en livskamrat och vänner jag kan umgås med i vardagen kommer alltid finnas. Och så har jag planer på att köpa en till hund.

Men det jag hoppas mest på är att jag får tillbaka den där förväntansfulla glädjen inför framtiden. Det kommer så många bra saker i släptåg av det.

Bildresultat för hope