En beställd uppdatering

Shit pomfritt…! Det har snart gått 2 månader sen jag skrev ett inlägg här. Hahaha, galet. Fick en kommentar för några dagar sen om att jag borde skriva här igen. Kanske borde lägga ner bloggen egentligen. Man lär ju inte ha några läsare kvar om man bara bloggar en gång varannan månad. 😉 Men men… Är på nåt vis ändå skönt att ha den kvar IFALL jag en dag vill sätta ord på något.

Status har egentligen inte ändrats så mycket sen sist. Livet är ok, men inte sådär glimrande som det har varit ibland. Perioder då jag går ner i vikt och mår skitbra, bara sådär i allmänhet. Jag vet inte om jag mår bra för att jag går ner i vikt eller om jag går ner i vikt för att jag mår bra. Jag har ju inte längre mitt huvudfokus på vikten men det påverkar mig ändå. Jag längtar ju desperat efter att få bli normalviktig! Nu blir det längre bort för varje dag. Jag fortsätter att gå upp i vikt. 😦 😦 Ca 1 kg i månaden skulle jag tro. Jag hoppas hela tiden att NU blir det inte mer, men ska jag vara ärlig så är det troligaste att det blir ca 10+ till. Dvs. allt jag kämpat för att gå ner och lite till. Och när jag tänker på det så får jag panik. Så jag tar till mitt gamla vapen att förtränga, stänga av, inte tänka på det.

Sen kan man ju tycka att jag är korkad som inte går på en extremt strikt diet nu när jag uppenbarligen har extra svårt att hålla vikten/gå ner. Men det tar emot så mycket. Viktuppgången beror till allra största delen på den giftutrensning jag går igenom och den kommer hålla på ett bra tag till. 1 år minst. Jag har provat så många gånger att gå på extremt strikta dieter och det slutar alltid med en släng åt andra hållet. Så jag försöker hålla mig på en lagom nivå. Jag äter ris ibland, men inte alltid. Jag äter mejerier ibland, men inte alltid. Men jag tror att jag alltid kommer gå runt och känna att jag borde göra mer, lite striktare, lite bättre. För ska jag vara ärlig mot mig själv äter jag en hel del stärkelse av fel anledningar, och jag plockar inte bort det helt fast jag vet att det skulle va bättre för mig. Varför plockar jag inte bort det? Är det för att jag är beroende av det? Jag tror inte det. Det känns inte så, men jag ställer mig frågan då och då. Det är så svårt att va ärlig på ett ”bra” sätt. Att inte sätta sig i varken det ena eller det andra diket. Går ju alltid tolka allt som man vill, om man vill.

Mitt engagemang i OA går sådär. Vi har fått stänga ner 2 av 3 möten i veckan, och det möte som finns kvar passar mig dåligt tidsmässigt så jag är under mötes-torka kan man väl säga. Det finns telefonmöten men jag tycker inte alls att de ger samma sak. Den tjej jag var sponsor åt har bytt sponsor så nu har jag inte det heller. Min sponsor tycker att jag är off från programmet, och det kanske jag är. Hon är bra och jag gillar henne, men det finns också mycket som jag tycker är jobbigt. Jag tycker att hon kan va rätt kategorisk och bestämmande, och sånt har jag svårt för. Det är mitt liv. Jag är inte intresserad av någon annan som ska leka mamma. Sen vet jag ju att hon är till för att hjälpa mig och att när hon säger saker som stör mig så gör hon det av kärlek, för att hon bryr sig och vill att jag ska hålla mig abstinent. Men ibland gör hon mer skada än nytta, så jag väljer ganska ofta att ringa andra personer istället. Och det gör ju att hon tycker att jag verkar va ännu mer off… Jaja. Jag har en helg då jag varit lite extra trött på hela skiten. Varför ska allt ältas och analyseras? Jag vill bara få VA. Men jag vet ju också att om jag bara ”är” så kommer jag ramla tillbaka i en livsstil som jag inte mår bra av.

På jobbet är det väl upp och ner. Jag är otroligt känslig för att bli bedömd, kritiserad och inte göra allt rätt. Och grejen är att de projekt jag har nu är så pass svåra att jag inte klarar göra dem rätt. Inte ens experten gör allt rätt. Och det gör att chefen granskar allt tusen gånger och kritiserar allt allt allt. Han är kontrollfreak och en pedant till tusen. Vill att allt ska se ut som om han gjorde det själv och det är ju typ omöjligt… Även om jag vet att det är svåra projekt så får allt kritiserande mig att känna mig dålig. Fattar inte varför jag hela tiden ska ta det så, men det gör jag. Jag ser inte svåra projekt som en rolig utmaning (som min chef tydligen gör) utan jag får ångest över att jag inte kommer klara det. Hur vänder man på det där? Nån som har erfarenhet så får ni gärna hojta till! 🙂 Jag har precis blivit anlitad för ett långtidsprojekt ute hos en kund, och det ger mig lika delar förväntan och panik. Det är nya grejer, jag kommer inte kunna allt, men de har anlitat mig för att de behöver någon som kan sätta sig in i projektet snabbt. Och om jag inte lever upp till belåtenhet så kommer de ju bryta kontraktet. Det skulle knäcka mig. Jag tänker många gånger att jag borde byta yrke för jag klarar uppenbarligen inte den press som det innebär. Men nu ska jag väl inte ta ut olyckan i förskott. Det kan ju hända att den nya kunden kommer tycka det är tillräckligt bra när jag gör mitt bästa. Vi får hoppas på det!

Finns det något mer område jag borde uppdatera? Dejtandet har inte lett till något. Jag är fortfarande singel och ledig. Någon spekulant?!?!! 😉

Ah just det! Jag har köpt en ny hund! Alice heter hon. Charmig till tusen och helt fantastisk! Men det är ett bestyr att gå tillbaka till valpperioden. Som tur är kommer hon och min äldre hund (Milly, snart 4 år) bra överens och har kul tillsammans och det var hela syftet. 🙂

Och här ett klipp på när Milly och Alice har dragkamp. (Milly vet att Alice inte kan hoppa upp i soffan än. 😛 Man får ju inte va dum…)

200 dagar och Tommy börjar snacka

Idag har jag varit abstinent i 200 dagar. Jättehärligt!

Samtidigt har jag de senaste dagarna då och då drömt om att slänga ihop en chokladbollssmet och äta. Gärna direkt ur bunken Jag känner inget behov av att trycka i mig några mängder, mest bara få smaka på det. Men jag VET att det är Tommy som är och pratar i örat på mig, och om jag lydde honom skulle jag bryta min abstinenta period och riskera väldigt väldigt mycket. Det är jag inte beredd att göra. Men jag funderar lite på varför den här längtan har dykt upp nu när jag varit ifrån den under så lång tid.

Jag tror en stor del av svaret beror på en viktuppgång som jag börjar märka. Det är inte speciellt mycket jag gått upp i vikt, men kläderna satt tajt redan innan och 2 kg extra märks. Speciellt när det handlar om en degmage som plötsligt väller över linningen ännu mer. Jag känner mig obekväm med mina kläder och kan/vill inte riktigt ha de kläder jag tidigare haft. Det suger. Det gör det väldigt mycket svårare att va nöjd med mig själv, mitt utseende och mitt liv. Och det gör med all sannolikhet att jag börjar drömma om min gamla drogvärld som jag kunde fly in i när jag tyckte livet sög. Jag övar mig på acceptans. Att acceptera det jag inte kan förändra. Viktuppgången beror på medicinska orsaker, och jag äter bra. Naturligtvis kan man alltid äta ännu mer strikt, men det är för mig en trigger i sig, flyttar mitt fokus till mat och vikt och får mig tillslut att ta återfall. Och dit vill jag inte. Så jag försöker hålla en bra balans. Och jag ber Sinnesrobönen (en bön inom 12-stegsprogrammet) för mig själv med jämna mellanrum:

Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Det hjälper mig också att ringa ut till andra inom OA och bara få sätta ord på tankar och känslor. Och så kör jag med positiva dagboken där jag varje kväll skriver upp saker jag tycker om med mitt liv, mitt utseende och min personlighet. Sånt hjälper! 🙂

6 mån abstinent

Idag är en stor dag för mig för nu har jag varit abstinent i ett halvår. 🙂 Fett nice, så att säga!

gladgroda

Idag har jag även haft medarbetarsamtal med min chef. Det är en sån grej jag går och oroar mig lite för. Man vet aldrig vad som kommer upp. :/ Men det var inte alls så negativ vinkel på det som jag hade befarat. Trodde det skulle va mer saker som jag behöver börja utveckla, men det var mer att vi pratade om min fortsatta utveckling, som om det redan var en utveckling. Och då blir det en positiv anda. Dessutom lyfte chefen fram yrkesegenskaper han tyckte jag hade som han sa att man inte riktigt kan lära sig, utan som bara är en fallenhet för yrket, typ. Och det gjorde mig väldigt glad! Då finns det ju verkligen utsikter att kunna utvecklas mycket! 🙂

Det har hänt andra bra grejer också som gör att jag är på bra humör. Att det är helg gör ju inte saken sämre direkt! 🙂

TREVLIG HELG ALLIHOP! 🙂 🙂

Bildresultat för trevlig helg

Uppföljning hårmineralanalys

Under mellandagarna gjorde jag ett nytt hårmineraltest. Jag hade kört den vitamin- och mineralkur som jag skulle under 3 månader och sen var det dags att checka statusen och ev förändra doseringen. Så jag klippte av en massa hår. Känns hemskt att klippa bort så mycket, ända vid hårbotten, när jag har så lite hår från början! Men det är ett måste om jag vill gå denna väg. Var tredje månad ska en massa hår bort. :/ Hur som helst, håret skickades till ett labb i USA. Igår fick jag en genomgång av resultatet.

När jag började med det här så märkte jag ingen skillnad alls, förutom att utslag i pannan som jag haft i 10 år plötsligt försvann. Det var ju coolt, men i övrigt märkte jag ingen skillnad. I början. Sen kom det, fast en försämring. Framför allt under december och januari har jag mår riktigt dåligt. Inga nya symptom utan de gamla vanliga, bara starkare. En trötthet som inte är som vanlig trötthet utan total zombiekänsla. Kroppen känns så tung, så tung. Som om armarna skulle gå av av händerna tyngd. Som om fötterna grävde sig ner i asfalten. Som om hela jag bara sjönk igenom sängen. En energilöshet som inte är av denna värld. Orkar inte känna, inte tänka, inte reagera. Allt handlar bara om att ta sig igenom dagen utan allt för stora missöden. Att bocka av det som står i kalendern. Och jag är så tacksam att jag faktiskt klarat det hittills. Oftast i alla fall. Kroppen är frusen och darrig. Ungefär som när man fått magsjuka och precis har spytt. Den känslan! 😛

Den här försämringen gick inte att förklara med att det är vinter och mörkt. ”Alla blir extra trötta och deppiga!” Jojo… Men det är över huvud taget inte i samma sak. Jag hoppades och trodde, med all rätt, att det var en avgiftning som dragit igång precis som det skulle. Att kvicksilvret äntligen började lossna. För under den processen kommer mer gift ut löst i kroppen och då mår man ju sämre.

Så besvikelsen och förvirringen blev stor när jag såg på provresultat att kvicksilvernivån var helt oförändrad. Jag hade inte inbillat mig att något hänt. Men hur kunde det då va oförändrat?

Därför var jag ganska spänd inför genomgången igår. Var det bara humbug? Någon som vill lura av mig pengar? För det kostar ju en hel del. Men jag hade inte inbillat mig förändringarna. Utslagen i pannan HADE försvunnit! Jag MÅDDE numera dramatiskt sämre. Nånting HADE hänt!

Och svaret var rätt logiskt. Jag hade bara kollat resultatet för kvicksilver eftersom det var mest vid första analysen. Men mängden tenn hade sjudubblats i kroppen. Även arsenik och nåt annat jag inte minns namnet på hade börjar lossna. Så det var inte alls konstigt att jag mått sämre. Hon som höll i analysen sa att kroppen börjar avgifta när den får rätt mängd av alla mineraler som behövs, men man kan inte styra i vilken ordning den avgiftar. Allt kommer försvinna tids nog, även kvicksilvret, men tydligen började kroppen med tenn.

Det känns ändå bra! Då hade jag inte fel. Då funkar grejen. Sen känner jag mig fortfarande inte säkert på att jag kommer bli helt frisk tillslut, men det kommer jag ju märka. Och det låter ändå väldigt rimligt. Men det skrämmer mig lite med processen. Hur mycket sämre kommer jag bli? Vad händer när kvicksilvret brakar loss? Eller kommer det ändå hålla sig på en hyfsad nivå? Nobody knows!

Årskrönika 2016

Bättre sent än aldrig?! 🙂 Vill gärna fortsätta min tradition med en summering av året som gått. Fast den här gången blir det 2 veckor för sent. Så kan det gå. 🙂Bildresultat för bilder nyår

Jag började året med en vikt på 82 kg och en otrolig mental styrka, en livsglädje och förväntan inför framtiden och en stark självkänsla. Och som alltid tror jag att vägen ska fortsätta lika rak och fin. Men så är inte livet. Vägen svänger, blir smal och krokig, går in i mörka skogspartier, ut igen på stora fina vägar, fram och tillbaka. År 2016 har varit mestadels mörk och krokig väg. Och den största orsaken bär min sköldkörtel.

Hösten -15 var helt fantastisk, i alla avseenden. Desto jobbigare blev det när det plötsligt tog slut. Jag var inte alls beredd på att få gå igenom ännu en jobbig period, men så blev det. Bara några veckor in på det nya året började jag må sämre med min hypotyreos. Viktnedgången stannade upp, jag blev tröttare och mer energilös (bland annat) och psyket drogs ner. Det gjorde mig förtvivlad att vikten inte fortsatte peka neråt och jag började kontrollera kosten mer och mer. Fokus hamnade nästan uteslutande på kost och vikt och när vågen inte visade som jag ville blev jag frustrerad. Den förtröstansfulla, sorglösa och glada inställning jag haft till mig själv, min kost och mitt liv försvann. Istället kom en mörk och kravfull känsla och tillslut kunde jag inte hantera det längre utan började riva i sockerträsket igen. Det började försiktigt med någon brödskiva här och där, men tillslut åkte jag dit på riktigt. Jag tog mig upp, men efter några veckor var jag tillbaka. Det var en otroligt jobbig vår och jag gick upp ca 5 kilo under den tiden. Tillslut sa min terapeut åt mig att slänga bort vågen och sluta latja med kosten. ”Ät så som du åt tidigare och sluta laborera! Du kan inte styra över hypotyreosen. Acceptera det du inte kan påverka! Resultaten kommer när de kommer.”

Så det gjorde jag. Det blev ytterligare något återfall under sommaren, men sen 3 augusti har jag varit abstinent och det är jätteskönt! Jag har slängt bort vågen och fokuserar inte längre på vikten och kosten, mer än att jag ska äta enligt min matplan.

Bildresultat för vinterlandskapDessvärre kom det ytterligare ett mörkt moln på min himmel under hösten. Jag bestämde mig för att kolla upp om jag har kvicksilver i kroppen eftersom mina mediciner aldrig fullt ut gör mig frisk (hypotyreosen, underfunktion på sköldkörteln). Och mycket riktigt fanns det en hel del kvicksilver i min kropp. Kvicksilver påverkar sköldkörteln direkt och är förmodligen en stor bov i dramat för min del. Det mesta/allt fick jag med all sannolikhet som foster när min mamma gjorde två stora amalgamfyllningar utan något som helst skydd. Och läkarna misstänkte att jag hade hypotyreos redan som barn, så kopplingen känns otroligt rimlig.

Jag började alltså på en kvicksilveravgiftningskur för att få ut giftet ur kroppen så jag kan få bli frisk någon gång. Om det hjälper fullt ut vet jag inte, men jag måste ge det en ärlig chans. Jag tänker inte acceptera att begränsa mitt liv och min personlighet om jag kan bli frisk. För hypotyreosen påverkar så mycket! Så mycket mer än man kanske förstår som utomstående. Utrensningen går till så att jag äter de vitaminer och mineraler som kroppen behöver för att kunna hantera giftet. (Allt i kroppen är ju kemiska reaktioner där rätt mängd av alla beståndsdelar behövs för att reaktionen ska kunna ske.) När kroppen kan hantera giftet så kommer den kunna släppa ifrån sig det gift som sitter bundet i fettceller. Det är alltså en lång process där det successivt försvinner från min kropp. Men mellansteget är att det ska ut löst i kroppen och då mår många mycket sämre. Så blev det för mig. Den första tiden märkte jag inget, men sen 1-2 månader tillbaka har jag mått riktigt dåligt. Och vikten har inte rört sig alls sen i somras. Men då får det va så. Jag måste bara ta mig igenom den här tiden så hoppas jag att allt rätar upp sig igen.

Jag får i alla fall vara glad att vikten inte gått upp igen sen i somras. Jag avslutade året på ca 88 kg.

En annan sak som hänt under året är att jag gått med i OA. Jag har en sponsor och har gått igenom de 12 stegen. Det har varit blandade känslor, men det har så klart varit ett stöd för mig i min abstinens. Framför allt är jag väldigt glad för de personer jag lärt känna inom OA. Kontakten med andra likasinnade är jätteviktig och otroligt uppfriskande. Jag förundras gång på gång över vilka underbara människor som finns i såna där gemenskaper. Så mycket förståelse, öppenhet och värme!

Jag har dessutom bytt jobb under året. Jobbar numera på ett ställe där jag känner att jag har möjlighet att utvecklas och bli den ingenjör jag vill bli. Allt är inte toppen på det jobbet heller och det har varit flera jobbiga knölar att ta sig över, men det är helt klart en väg framåt för mig.

Bildresultat för violine flowerJag har också startat en enskild firma som violinist och börjat frilansa. En dröm som jag haft längre, länge, och som jag periodvis inte trott skulle kunna bli verklighet. Nu är den det! 🙂 Men det är inte så många uppdrag jag dragit in hittills. Det kommer ta tid att knyta de kontakter som krävs för att få speluppdrag, men då får det ta tid. Allt är roligare än inget. 🙂

I 2015 års årskrönika uttryckte jag mina förhoppningar om 2016 såhär:

Mina drömmar och planer för år 2016 är att jag ska bli normalviktig. Det är jag ganska säker på att jag kommer göra. Jag hoppas också få göra en höftoperation under hösten. Jag känner en förväntansfull glädje över hur min självkänsla ser ut om ett år. Jag räknar med att den har blivit ännu mer befäst och stark. Jag räknar med att jag lever abstinent och förmodligen inte behöver min terapeut längre. Kanske får jag vara ett stöd för andra sockermissbrukare? Jag hoppas också att jag mår bättre rent fysiskt med min hypothyreos. Att jag hittat vad det är som felas för att jag ska må helt bra (fysiskt), för det har jag fortfarande inte fått veta.

Jag hoppas också att jag lärt känna massa nya intressanta människor. Kanske fått fler fina vänner som jag kan umgås med i vardagen. Kanske också lärt känna nån jag tycker är ”förmer än de andra”, som min farmor så fint brukade uttrycka det. Jag kanske är kär och lycklig om ett år, vem vet?! 🙂 Det känns som att livet har så fantastiskt fina grejer att överraska mig med och jag längtar tills jag får upptäcka vad nästa år kommer bjuda mig på. 🙂

Det blev inte riktigt som jag hoppades. Jag är inte normalviktig. Tyvärr längre bort från det än jag var för ett år sen. Jag har inte heller gjort någon höftoperation (däremot fått godkänt att göra den så fort jag känner mig redo). Min självkänsla är ok, men inte lika bra som för ett år sen. Den tog ordentligt stryk främst under våren och har inte riktigt hämtat sig helt. Däremot lever jag abstinent och är inte i så stort behov av min terapeut längre. Jag får också vara ett stöd för andra matmissbrukare i alla dess former. Men jag mår inte bättre fysiskt med avseende på hypotyreosen. Tvärtom. Det är ju dock ett steg på vägen att bli bättre, så nånstans är det ju ändå rätt håll.

Jag har lärt känna många nya intressanta människor. Främst via OA. Vi träffas inte privat, men har kontakt på telefon då och då och ses på möten. Nån partner har jag dock inte fått. Jag har haft kontakt med personer som jag trott väldigt mycket på, men det har visat sig att intresset varit fullständigt obesvarat. Sjukt trist, och omotiverande. Kan man inte få en chans även om man är tjock? Jag upplever att jag blir dissad direkt, utan att personen ifråga vet någonting om mig. Och det är väldigt nedslående. Svårt att påverka det då. Så kär och lycklig är jag inte. Men jag har ändå fått uppleva mycket under året, både jobbiga och roliga saker.

Mina förhoppningar om 2017 är försiktiga. Jag hoppas att kvicksilveravgiftningen hjälper och att jag kommit en bra bit på väg till nästa nyår. Kanske blivit klar med den helt? Om jag skulle må bra fysiskt så skulle det va värt så otroooooligt mycket! Jag hoppas också att det resulterar i att vikten börjar röra på sig. Att jag ska bli normalviktig under 2017 känns inte realistiskt, men jag hoppas att jag gått ner några kilon. Nere på 70-talet kanske?! 🙂 Jag hoppas också att jag fått in fler speljobb och att jag utvecklats mycket som ingenjör. Jag hoppas att jag håller mig abstinent under hela året och att min självkänsla blir ännu starkare. Drömmen om att hitta en livskamrat och vänner jag kan umgås med i vardagen kommer alltid finnas. Och så har jag planer på att köpa en till hund.

Men det jag hoppas mest på är att jag får tillbaka den där förväntansfulla glädjen inför framtiden. Det kommer så många bra saker i släptåg av det.

Bildresultat för hope

Julbak

Igår hjälpte jag min lägenhetskompis att göra julgodis. Var faktiskt inte speciellt jobbigt (mentalt alltså). Visst fick jag vid något tillfälle tanken ”vad gott det ser ut!” men tanken försvann snabbt. Det är jag tacksam för! Och jag behövde inte plocka i det. Hjälpte bara till som rådgivare och knäckupphällare. Råkade dock få lite skållhet knäck på fingret som jag i ren reflex och självbevarelsedrift skickade bort blixtsnabbt eftersom det var apvarmt. Så jag fick ju i mig lite socker där… Men jag har inte känt någon reaktion på det, tack och lov! 🙂