Upp och ner

Det börjar bli jobbigt. Jag tycker snabbt att maten är tråkig och börjar tänka på nåt med kolhydrater igen. Har alltid med mig matlåda till jobbet och mikrad mat blir alltid rätt tråkig. Sladdrig och torr. Och då börjar jag snegla på mina kollegors mat som ser mycket godare ut, och så drömmer jag mig bort till ”vanlig” mat. I det läget kan jag tycka att stuvade makaroner och stekt falukorv är rena drömmaten.

Och så klart lockar söta saker. Jag får en längtan efter det på kvällarna, speciellt såhär på helgen när man ska skapa mysstämning och slappna av. Det är tråkigt utan något gott! Igår åt jag lite glass, och en rostad smörgås.

Jag hoppas idag blir en bra dag.

Annonser

Titta på mig, inte min kropp

Alltså… Jag fullkomligen AVSKYR när folk studerar min kropp medan man pratar med dem. Annars också så klart, men då märks det inte lika tydligt. Om jag står och pratar öga mot öga med något och personens ögon lämnar ögonkontakten för att istället vila på t ex min mage (vilket är det vanligaste) – det är så öppet! Så sjukt obehagligt. Oftast får man tillbaka ögonkontakt efter 1-2 sekunder för att sen återigen förlora den till magen. LÅT BLI ATT STUDERA MIN MAGE!!! SPECIELLT NÄR JAG PRATAR MED DIG! Jag vet att den är iögonfallande stor men behärska dig! Det är respektlöst och obehagligt!

Ett fenomen fler känner igen sig i?

Allergitider

Såhär runt sommaren blossar mina allergier upp. Jag märker annars aldrig av dem och har inte behövt medicin på 20 år. Men på sommaren får jag plötsligt svårt att andas. Snuva, nysningar och kli i ögonen besvärar mig inte överdrivet mycket men när andningen slutar funka blir det obehagligt. Värst är det när jag ska sova. Att ligga ner är tydligen ingen hit. Men jag har upptäckt att om jag bara lyckas somna så är det lugnt. De första gångerna var jag orolig över att kvävas i sömnen men av någon anledning försvinner det när jag sover för jag vaknar alltid med ”rena” luftrör. Det kommer tillbaka så fort jag vaknat iof men det är ändå skönt att veta på något vis. 🙂

Natten till igår var extra jobbig. Jag blev tvungen att sitta uppe halva natten och insåg att det kanske var dags att kontakta en läkare. Jag vill inte ha allergimedicinering men något för andningen som jag kan ta till när det blir akut vore bra. Mamma har tjatat på mig i flera år. Hon tycker det är så obehagligt när jag piper och chippar efter andan, haha.  Men jag har inte velat. Boka tid, ta ledigt från jobbet, utredas till höger och vänster osv bara för att få nånting jag bara behöver ibland. Känns så onödigt.

Men igår bestämde jag mig ändå för att det nog var dags. 2 veckors kö på vårdcentralerna… (Förmodligen många allergiker som behöver hjälp nu.) Så jag testade online-hjälper Min doktor. Var lite på vinst och förlust… Men vilken kanongrej!! Jag kontaktade dem kl 9 en söndagsförmiddag. Ca en timme senare hade jag ett recept registrerat och godkänt på apoteken. Bara att åka till ett helgöppet apotek och hämta ut direkt. Jag var minst sagt imponerad! 😀 Och vilken befrielse när jag tog en dos innan läggdags. Syre!!! 🙂

Däremot är huvudvärk en vanlig biverkning så jag vaknade med en blixtrande huvudvärk. Plus illamående, darrningar, ”vallningar”, enorma tröttheten och allt det som brukar följa med i huvudvärkpaketet för mig. Det blir en överleva-dag idag. Fast det brukar det ändå va på måndagar så det är väl inte så dramatiskt.

Frihet har också ett pris

Angående det jag skrev igår: Jag offrar inte bara när jag avstår från socker. Jag offrar också när jag äter socker. Jag ger upp mina drömmar då. Mina mål, min framtid. Det låter dramatiskt och det är inte alltid det känns så allvarligt (t ex igår när jag bara såg priset för att avstå). Men om jag säger såhär:

Det finns ingen garanti att jag mår min målvikt  för att jag lever abstinent. Däremot finns det en garanti att jag INTE når min målvikt om jag lever med socker, så som läget ser ut. Jag kommer också tappa tron på mig själv, självkänslan, viljan att leva och att göra det jag vill (t ex resa, dejta, frilansa, operera höfterna) och hela min framtidstro. Allt det jag drömmer om att uppnå. Det kommer fortsätta vara en dröm. En ouppnåelig dröm.

Och det priset vill jag inte betala.

Varför ska jag?

Vad är argumenten för att leva utan socker, gluten och stärkelse/snabba kolhydrater? Och vad är argumenten för att levs med det?

Att avstå:

  • Viktminskning
  • Leva I livet, inte vid sidan av
  • Påverkar hälsan positivt generellt

Att inte avstå:

  • Friheten från regler och krav
  • Kunna leva mer socialt och spontant liv

Viktminskning är tyngsta (hö hö hö) argumentet till att avstå. Punkt nr 2 är i mångt och mycket en följd av punkt 1, snarare än direkt av sockret. Det känns så i alla fall. Och för de flesta människor är det ett direkt likamedtecken mellan att äta nyttigt och gå ner i vikt. Jag ser inte längre det tecknet. Jag behöver avstå för att gå ner i vikt, men jag går inte ner i vikt för att jag avstår. Garantin finns inte. Och det är där jag kraschar. När vikten tickar neråt är det lätt att motivera sig och då mår jag fantastiskt bra psykiskt och håller mig abstinent utan problem. Men när vikten står stilla, eller till och med går upp, månad efter månad så känns det meningslöst. Jag ser inte längre nån garanti, vilket de flesta andra gör. Min terapeut t ex. Ja, hon håller med om att hypotyreosen sänker ämnesomsättningen kraftigt och att det påverkar. Men samtidigt säger hon till mig att ”äter du rätt så går du ner i vikt, det vet du ju”. NEJ, DET VET JAG INTE!!! Hon säger åt mig att äta som jag åt när jag mådde bra och gick ner 10 kg på 5 månader. Ja, så åt jag hela hösten! Och större delen av våren. Resultat? +5 kg. Så nej, jag vet inte att det kommer ge minus-resultat.
Det gör mig förbannad, rent ut sagt. Naturligtvis fattar jag att jag går upp ännu mer om jag äter dålig mat. Men om man ändå får ett straff (och dessutom inte blir trodd, viket faktiskt svider mer än det borde), är det då värt det? För det känns som att jag offrar mycket.

Det jag upplever att jag offrar är friheten och möjligheten att leva ett spontanare liv. Socker/gluten/snabba kolhydrater finns överallt. Jag blir otroligt styrd över var jag kan va och vad jag kan göra. Jag måste i princip alltid ha med mig mat. Och vad kan man ta med sig som går att äta var som helst? Sallad och kokta ägg. Kul 1 gång, men inte jämt. Inte år efter år efter år. Eller när man blir bjuden på mat… Visst går det att säga till innan, planera och ta med eget, men det påverkar och gör allting krångligare och mindre spontant. Och tråkigare liv.

Plus att jag vill leva utan regler och krav. Kunna äta det jag känner för. Kunna ta en glass i solen på sommaren. Kunna äta en ostmacka med varm choklad en höstkväll. Små saker, men sånt som jag tycker ger livskvalitet.

Men ska jag vara helt ärlig så kommer jag aldrig kunna leva utan regler och krav. Och hur många gör det egentligen? ”Bara godsaker 1 dag i veckan”, ”Åt lite för mycket igår så måste träna extra idag” osv. Jag vill i allmänhet äta mer godsaker än min kropp klarar. Annars hade jag inte varit där jag är. Men om jag en dag får tillbaka en normal ämnesomsättning så kanske jag kan hitta en bra balans? Alla beroendeexpertet säger nej, men nånstans vill jag väl ändå hoppas. 😉 Fast det är ju inte nu, så frihets-argumentet faller helt egentligen. Men det är något jag verkligen önskar att jag hade och gärna inbillar mig att jag kan få.