Årskrönika 2017

Bildresultat för nyårÄven i år kommer årskrönikan några dagar sent. Men jag vill ändå på nåt vis summera året även i pränt. Jag har summerat i mitt huvud många gånger om, men det är rätt trevligt att kunna gå tillbaka och kolla i efterhand.

2017 har varit ett rätt skitigt år. Värre än 2016 tyvärr. Jag ser ett mönster att vårarna går dåligt kost-, vikt- och abstinensmässigt medan höstarna generellt går bra. På våren går det alltid trögt med vikten och jag tappar motivationen och tron på att få några resultat. Och efter några månader börjar jag slarva med kosten för att jag helt enkelt ändå inte går ner i vikt. Jag vet att man inte ska fokusera på vikten när det går jobbigt utan bara fortsätta men det är svårt rent psykiskt. Våren avslutades med en lång räcka återfall, från typ april eller nåt sånt.

I maj fick jag ett långtidsuppdrag som konsult hos kund. Det var väldigt bra. Min chef är inte bra för mitt psyke. 😉 Han är så otroligt kontrollerande och perfektionist så mitt arbete lever aldrig upp tills hans krav. Dessutom är inhouse-uppdragen otroligt stressiga och vi har ingen direkt kompetens inne på kontoret så det var psykiskt otroligt påfrestande att jobba inhouse. Tror det var fler dagar jag gick till jobbet med ångest än utan. Men nu sitter jag hos en kund som har mycket kompetens och erfarenhet. Det är såååå skönt! Sen får jag alltid ångest när jag känner att jag inte lever upp till de förväntningar som finns. Men jag försöker tänka att det värsta som kan hända är att jag får kicken från jobbet, och även om det skulle va förfärligt så är jag inte i tvivel om att jag skulle kunna få något annat jobb. Typ på Ica? Så jag försöker tänka bort mina egna krav och bara försöka göra ett så bra jobb jag kan utan ångest. Och jag har fått förlängt 1 år till hos kunden så det kan ju inte va något stort missnöje med mina prestationer i alla fall. Det är skönt! 🙂 Något av det bästa som hänt i år faktiskt.

8B50CA4FE38E4EFD89333CCDC1DE0DD1Fast det absolut bästa som hände i år var Alice, min hund nummer 2. Visst är det påfrestande med en ny valpperiod, men det är så fantastiskt mycket livsglädje och kärlek i en hund (och inte minst en valp) så man får sååå mycket tillbaka. Helt otroligt! Tyvärr har jag mött en stor oförståelse och ovilja till kompromiss från mina så kallade vänner. Det vill försöka låtsas som att jag är i samma situation som förr, att Milly och Alice inte existerar. Åh, de längtar sååå mycket efter att träffa mig!! Det är så fantaaaastiskt roligt och SNÄLLA, kom och hälsa på!!! Men när det kommer till kritan och de inser att Milly&Alice faktiskt ingår i familjen och att jag varken kan eller vill dumpa dem hur som helst så blir det tvärstopp. Jag fattar inte riktigt hur de tänker… Hundarna är levande individer med behov, känslor och otroligt starka relationsband. Hur tror de att jag ska kunna leva som om jag var helt fri och ledig? Jag har många vänner som valt att skaffa familj. Det är ett val de gjort men jag måste förhålla mig till det om jag vill kunna fortsätta umgås med dem. Jag kan inte räkna med att de ska ordna barnvakt så fort jag vill träffa dem. Jag kan inte räkna med att kunna umgås med dem som förr. Även om jag ogillar att sitta i en skrikig barnmiljö och försöka hålla liv i samtal som blir avbrutna heeela tiden så måste jag acceptera det om jag inte vill förlora mina vänner helt. På samma sätt får mina vänner anpassa sig efter mitt val att ha hundar. Hur ogärna de än själva vill ha hund så är Milly och Alice en del av mitt liv och vill man umgås med mig så måste man acceptera det och anpassa sig efter det. Jag försöker kompromissa så långt jag kan, men jag kan inte leva som förr. Det är en omöjlighet. Och är man inte beredd att kompromissa ens det minsta lilla så visar det att vår s.k. vänskap faktiskt inte är värd ett skit, trots alla fina ord. En vän föreslog att jag skulle sälja hundarna så att vi kunde umgås på hennes villkor. Jag vet inte om jag någonsin blivit så upprörd. Hjärtat börjar fortfarande banka upprört när jag tänker på det, och då är det ändå flera månader sen det hände. Milly och Alice är mina ”barn” rent känslomässigt. Adopterar man bort sina barn för att de hindrar en från att leva som man gjorde tidigare?? Nej… såna ”vänner” ger jag faktiskt inte många ören för.

20171223_094224

Aja, det blev en känslomässig utvikning från årskrönikan. 😉 Well well… I maj sa jag också upp sponsorskapet med min sponsor inom OA. Vi hade helt enkelt olika syn på hur jag påverkas och hur jag behöver jobba för att hålla mig abstinent, och min terapeut tyckte att jag skulle leta upp en sponsor som hade förståelse för, och helst också erfarenhet av, terapi och det arbete med självkänslan som är så avgörande för mig. Men det var inte så lätt att hitta och ganska snart rann alltihop ut i sanden. Jag har fortfarande kvar kontakter då och då, men lever inte i programmet. Och jag känner inte att jag vill tillbaka heller. Däremot vill jag ha kontakten med de andra, för det hjälper mig mycket.

Jag har faktiskt också tagit en paus från min terapeut. Jag har gått hos henne så länge nu så jag tycker inte längre att det ger så mycket att det är värt det stora belopp det faktiskt kostar. Jag har fått många bra verktyg som jag försöker använda. Jag går inte ner i vikt fortare för att jag går dit oftare eftersom det till så stor del handlar om att min kropp inte funkar optimalt. Och det kommer ta tid innan den gör det, om ens någonsin. Så jag måste bara fortsätta jobba utifrån de förutsättningar jag har. Att blunda för dem och förvänta sig att jag kommer gå ner på samma villkor som en frisk person gör är otroligt naivt och får mig bara att känna mig misslyckad. Jag är inte främmande för att göra återbesök hos henne när jag känner ett behov av det. Men just nu behövs inte det.

I juni gjorde jag illa min vänsterfot. Av massage. Ja, det låter löjligt, men det var så det gick till. Musklerna och lederna är så förstörda och ansträngda av mina trasiga höfter så det behövs väldigt lite för att få fler kroppsdelar ur balans. Jag har gått på behandlingar hela hösten för att rätta till problemet, men foten blir bara tillfälligt något bättre och sen åker det tillbaka igen. Låsningar och andra grejer som ingen begriper vad det är. Det är frustrerande. Jag har haft väldigt ont i höfterna också och vissa dagar vet jag inte hur jag ska stå ut. Jag är nästan desperat efter en operation nu, och i somras gav jag mig själv ett löfte att hösten 2018 ska jag be om en operation, oavsett vad jag väger. Jag har väntat på en viktnedgång och operation år efter år, men jag lyckas ju inte. Jag vet varför, och jag försöker göra det jag kan. Mer kan jag inte göra. Men jag orkar inte vänta så mycket längre. Samtidigt känner jag mig livrädd för att operera när jag väger såhär mycket. Är så mycket svårare med både operation och rehabilitering och större risker att det inte går bra. Vet inte ens om det är möjligt…

Bildresultat för höstHösten blev inte så bra som höstar brukar bli. Årets sista månader levde jag abstinent, men det var ingen glädje i det. Och jag gick inte ner i vikt. I december vägde jag 103 kg (88kg vid förra årets slut), så det är ju 15 kg plus. Som en sista desperat ansträngning körde jag 3 veckors kyckling- och broccolidiet. Ni som följt mig i flera år kanske minns att jag körde det för många år sen på rekommendation av min kostrådgivare. Bara som en kortsiktig kickstart. Man äter alltså bara kyckling och broccoli. Första gången jag körde den här grejen gick jag ner 6 kg på 3 veckor. Den här gången gick jag ner 2 kg under vecka 1, 1 kg under vecka 2 och tredje veckan gick jag UPP 1 kg. Totalt 2 kg minus alltså. Veckan efter det struntade jag i regler hit och dit och åt både restaurangluncher, mackor och annat. Inget godis och liknande, men mat utan begränsningar. Både snabba kolhydrater och fler kalorier än vanligtvis. Den veckan gick jag NER 1 kg. Kan nån begripa det? En strikt diet leder till viktuppgång, en slapphänt vecka leder till viktnedgång?! Nån som förstår att jag inte litar på min kropp?! 😉 Den gör sällan som den förväntas. Men det där innebar att jag ändå slutade året under 100 kg. Alltid något…

2016 påbörjade jag en giftutrensning, där framför allt kvicksilvret är en stor orsak till min hypotyreos. Det där fortsätter jag med. Jag har fortfarande mycket gifter kvar, och jag märker att det påverkar sköldkörteln. Mina 15 kg uppgång under året beror till ganska liten del på min kost. Det blir bara mer och mer tydligt för mig hur otroligt mycket hypotyreosen påverkar mig, min vikt och mitt mående. Jag har en såååå otroligt typisk hypotyreos-kropp så det är riktigt komiskt (alltså, rent formmässigt med stor mage och allt det där…). En riktig skitsjukdom!!!

Mina tankar för 2017 i förra årskrönikan såg ut såhär:

Mina förhoppningar om 2017 är försiktiga. Jag hoppas att kvicksilveravgiftningen hjälper och att jag kommit en bra bit på väg till nästa nyår. Kanske blivit klar med den helt? Om jag skulle må bra fysiskt så skulle det va värt så otroooooligt mycket! Jag hoppas också att det resulterar i att vikten börjar röra på sig. Att jag ska bli normalviktig under 2017 känns inte realistiskt, men jag hoppas att jag gått ner några kilon. Nere på 70-talet kanske?! 🙂 Jag hoppas också att jag fått in fler speljobb och att jag utvecklats mycket som ingenjör. Jag hoppas att jag håller mig abstinent under hela året och att min självkänsla blir ännu starkare. Drömmen om att hitta en livskamrat och vänner jag kan umgås med i vardagen kommer alltid finnas. Och så har jag planer på att köpa en till hund.

Men det jag hoppas mest på är att jag får tillbaka den där förväntansfulla glädjen inför framtiden. Det kommer så många bra saker i släptåg av det.

De förhoppningarna infriades inte speciellt mycket. Kvicksilveravgiftningen hjälper absolut, men än mår jag inte bättre eftersom det hela tiden kommer nytt kvicksilver i omlopp. Det är så vägen måste se ut för att få bort allt, men det innebär också att jag inte mår bättre generellt. Periodvis är det bättre, precis som det förväntas vara. Men det kommer rimligtvis ta minst 1 år till innan det försvinner helt.

Vikten har börjat röra på sig, men åt fel håll. Jag har varit uppe och touchat tresiffrigt igen. Fixat en ny maxvikt. Ingen merit direkt…

Fler speljobb har jag dock fått in och jag har flera på gång under våren. I mars ska jag t ex va med på en tv-sänd konsert. Det blir skoj! 🙂

Jag har inte hållit mig abstinent hela året, och min självkänsla är faktiskt rätt så dålig igen. Jag har gått mycket back i år. Är så frustrerande när kroppen och vikten inte svarar. Jag påverkas otroligt mycket av det psykiskt. Den där förväntansfulla glädjen inför framtiden som jag hoppades på lyser med sin frånvaro. Mycket, tyvärr. Och nån livskamrat finns det inte tillstymmelse till. Däremot har jag köpt en till hund, Alice. 🙂

Så… tja, vad hoppas jag på under 2018? Att det blir mindre skitår. Jag hoppas på det, men tror inte det är så realistiskt. Det enda jag verkligen, verkligen vill för 2018 är operationen. Innan årsskiftet ska jag antingen ha gjort en operation redan eller ha en inbokad. Och fram tills dess ska jag verkligen göra allt jag kan för att gå ner i vikt. 5 eller 10 kg… allt räknas! Lättast blir det ju förstås om hypotyreosen ger med sig, men det är inte så troligt att det hinns under 2018. Det jag brukar svara bäst på är något LCHF-liknande. Lågkaloridieter är inget jag mår bra av, och kroppen svarar dåligt på det. (Vilket inte är så konstigt… en lågkaloridiet stressar kroppen, stress gör att sköldkörteln/binjurarna fungerar sämre och eftersom de redan är kraftigt överarbetade så kan inte min kropp kompensera det utan det leder till sämre ämnesomsättning, sämre mående och svårare att gå ner i vikt.) Men hur jag ska få motivationen till att leva med en extremt strikt kosthållning hela året vet jag faktiskt inte riktigt…

Bildresultat för hope

Annonser

Upp och ner

Det börjar bli jobbigt. Jag tycker snabbt att maten är tråkig och börjar tänka på nåt med kolhydrater igen. Har alltid med mig matlåda till jobbet och mikrad mat blir alltid rätt tråkig. Sladdrig och torr. Och då börjar jag snegla på mina kollegors mat som ser mycket godare ut, och så drömmer jag mig bort till ”vanlig” mat. I det läget kan jag tycka att stuvade makaroner och stekt falukorv är rena drömmaten.

Och så klart lockar söta saker. Jag får en längtan efter det på kvällarna, speciellt såhär på helgen när man ska skapa mysstämning och slappna av. Det är tråkigt utan något gott! Igår åt jag lite glass, och en rostad smörgås.

Jag hoppas idag blir en bra dag.

Titta på mig, inte min kropp

Alltså… Jag fullkomligen AVSKYR när folk studerar min kropp medan man pratar med dem. Annars också så klart, men då märks det inte lika tydligt. Om jag står och pratar öga mot öga med något och personens ögon lämnar ögonkontakten för att istället vila på t ex min mage (vilket är det vanligaste) – det är så öppet! Så sjukt obehagligt. Oftast får man tillbaka ögonkontakt efter 1-2 sekunder för att sen återigen förlora den till magen. LÅT BLI ATT STUDERA MIN MAGE!!! SPECIELLT NÄR JAG PRATAR MED DIG! Jag vet att den är iögonfallande stor men behärska dig! Det är respektlöst och obehagligt!

Ett fenomen fler känner igen sig i?

Allergitider

Såhär runt sommaren blossar mina allergier upp. Jag märker annars aldrig av dem och har inte behövt medicin på 20 år. Men på sommaren får jag plötsligt svårt att andas. Snuva, nysningar och kli i ögonen besvärar mig inte överdrivet mycket men när andningen slutar funka blir det obehagligt. Värst är det när jag ska sova. Att ligga ner är tydligen ingen hit. Men jag har upptäckt att om jag bara lyckas somna så är det lugnt. De första gångerna var jag orolig över att kvävas i sömnen men av någon anledning försvinner det när jag sover för jag vaknar alltid med ”rena” luftrör. Det kommer tillbaka så fort jag vaknat iof men det är ändå skönt att veta på något vis. 🙂

Natten till igår var extra jobbig. Jag blev tvungen att sitta uppe halva natten och insåg att det kanske var dags att kontakta en läkare. Jag vill inte ha allergimedicinering men något för andningen som jag kan ta till när det blir akut vore bra. Mamma har tjatat på mig i flera år. Hon tycker det är så obehagligt när jag piper och chippar efter andan, haha.  Men jag har inte velat. Boka tid, ta ledigt från jobbet, utredas till höger och vänster osv bara för att få nånting jag bara behöver ibland. Känns så onödigt.

Men igår bestämde jag mig ändå för att det nog var dags. 2 veckors kö på vårdcentralerna… (Förmodligen många allergiker som behöver hjälp nu.) Så jag testade online-hjälper Min doktor. Var lite på vinst och förlust… Men vilken kanongrej!! Jag kontaktade dem kl 9 en söndagsförmiddag. Ca en timme senare hade jag ett recept registrerat och godkänt på apoteken. Bara att åka till ett helgöppet apotek och hämta ut direkt. Jag var minst sagt imponerad! 😀 Och vilken befrielse när jag tog en dos innan läggdags. Syre!!! 🙂

Däremot är huvudvärk en vanlig biverkning så jag vaknade med en blixtrande huvudvärk. Plus illamående, darrningar, ”vallningar”, enorma tröttheten och allt det som brukar följa med i huvudvärkpaketet för mig. Det blir en överleva-dag idag. Fast det brukar det ändå va på måndagar så det är väl inte så dramatiskt.

Frihet har också ett pris

Angående det jag skrev igår: Jag offrar inte bara när jag avstår från socker. Jag offrar också när jag äter socker. Jag ger upp mina drömmar då. Mina mål, min framtid. Det låter dramatiskt och det är inte alltid det känns så allvarligt (t ex igår när jag bara såg priset för att avstå). Men om jag säger såhär:

Det finns ingen garanti att jag mår min målvikt  för att jag lever abstinent. Däremot finns det en garanti att jag INTE når min målvikt om jag lever med socker, så som läget ser ut. Jag kommer också tappa tron på mig själv, självkänslan, viljan att leva och att göra det jag vill (t ex resa, dejta, frilansa, operera höfterna) och hela min framtidstro. Allt det jag drömmer om att uppnå. Det kommer fortsätta vara en dröm. En ouppnåelig dröm.

Och det priset vill jag inte betala.