200 dagar och Tommy börjar snacka

Idag har jag varit abstinent i 200 dagar. Jättehärligt!

Samtidigt har jag de senaste dagarna då och då drömt om att slänga ihop en chokladbollssmet och äta. Gärna direkt ur bunken Jag känner inget behov av att trycka i mig några mängder, mest bara få smaka på det. Men jag VET att det är Tommy som är och pratar i örat på mig, och om jag lydde honom skulle jag bryta min abstinenta period och riskera väldigt väldigt mycket. Det är jag inte beredd att göra. Men jag funderar lite på varför den här längtan har dykt upp nu när jag varit ifrån den under så lång tid.

Jag tror en stor del av svaret beror på en viktuppgång som jag börjar märka. Det är inte speciellt mycket jag gått upp i vikt, men kläderna satt tajt redan innan och 2 kg extra märks. Speciellt när det handlar om en degmage som plötsligt väller över linningen ännu mer. Jag känner mig obekväm med mina kläder och kan/vill inte riktigt ha de kläder jag tidigare haft. Det suger. Det gör det väldigt mycket svårare att va nöjd med mig själv, mitt utseende och mitt liv. Och det gör med all sannolikhet att jag börjar drömma om min gamla drogvärld som jag kunde fly in i när jag tyckte livet sög. Jag övar mig på acceptans. Att acceptera det jag inte kan förändra. Viktuppgången beror på medicinska orsaker, och jag äter bra. Naturligtvis kan man alltid äta ännu mer strikt, men det är för mig en trigger i sig, flyttar mitt fokus till mat och vikt och får mig tillslut att ta återfall. Och dit vill jag inte. Så jag försöker hålla en bra balans. Och jag ber Sinnesrobönen (en bön inom 12-stegsprogrammet) för mig själv med jämna mellanrum:

Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Det hjälper mig också att ringa ut till andra inom OA och bara få sätta ord på tankar och känslor. Och så kör jag med positiva dagboken där jag varje kväll skriver upp saker jag tycker om med mitt liv, mitt utseende och min personlighet. Sånt hjälper! 🙂

6 mån abstinent

Idag är en stor dag för mig för nu har jag varit abstinent i ett halvår. 🙂 Fett nice, så att säga!

gladgroda

Idag har jag även haft medarbetarsamtal med min chef. Det är en sån grej jag går och oroar mig lite för. Man vet aldrig vad som kommer upp. :/ Men det var inte alls så negativ vinkel på det som jag hade befarat. Trodde det skulle va mer saker som jag behöver börja utveckla, men det var mer att vi pratade om min fortsatta utveckling, som om det redan var en utveckling. Och då blir det en positiv anda. Dessutom lyfte chefen fram yrkesegenskaper han tyckte jag hade som han sa att man inte riktigt kan lära sig, utan som bara är en fallenhet för yrket, typ. Och det gjorde mig väldigt glad! Då finns det ju verkligen utsikter att kunna utvecklas mycket! 🙂

Det har hänt andra bra grejer också som gör att jag är på bra humör. Att det är helg gör ju inte saken sämre direkt! 🙂

TREVLIG HELG ALLIHOP! 🙂 🙂

Bildresultat för trevlig helg

Uppföljning hårmineralanalys

Under mellandagarna gjorde jag ett nytt hårmineraltest. Jag hade kört den vitamin- och mineralkur som jag skulle under 3 månader och sen var det dags att checka statusen och ev förändra doseringen. Så jag klippte av en massa hår. Känns hemskt att klippa bort så mycket, ända vid hårbotten, när jag har så lite hår från början! Men det är ett måste om jag vill gå denna väg. Var tredje månad ska en massa hår bort. :/ Hur som helst, håret skickades till ett labb i USA. Igår fick jag en genomgång av resultatet.

När jag började med det här så märkte jag ingen skillnad alls, förutom att utslag i pannan som jag haft i 10 år plötsligt försvann. Det var ju coolt, men i övrigt märkte jag ingen skillnad. I början. Sen kom det, fast en försämring. Framför allt under december och januari har jag mår riktigt dåligt. Inga nya symptom utan de gamla vanliga, bara starkare. En trötthet som inte är som vanlig trötthet utan total zombiekänsla. Kroppen känns så tung, så tung. Som om armarna skulle gå av av händerna tyngd. Som om fötterna grävde sig ner i asfalten. Som om hela jag bara sjönk igenom sängen. En energilöshet som inte är av denna värld. Orkar inte känna, inte tänka, inte reagera. Allt handlar bara om att ta sig igenom dagen utan allt för stora missöden. Att bocka av det som står i kalendern. Och jag är så tacksam att jag faktiskt klarat det hittills. Oftast i alla fall. Kroppen är frusen och darrig. Ungefär som när man fått magsjuka och precis har spytt. Den känslan! 😛

Den här försämringen gick inte att förklara med att det är vinter och mörkt. ”Alla blir extra trötta och deppiga!” Jojo… Men det är över huvud taget inte i samma sak. Jag hoppades och trodde, med all rätt, att det var en avgiftning som dragit igång precis som det skulle. Att kvicksilvret äntligen började lossna. För under den processen kommer mer gift ut löst i kroppen och då mår man ju sämre.

Så besvikelsen och förvirringen blev stor när jag såg på provresultat att kvicksilvernivån var helt oförändrad. Jag hade inte inbillat mig att något hänt. Men hur kunde det då va oförändrat?

Därför var jag ganska spänd inför genomgången igår. Var det bara humbug? Någon som vill lura av mig pengar? För det kostar ju en hel del. Men jag hade inte inbillat mig förändringarna. Utslagen i pannan HADE försvunnit! Jag MÅDDE numera dramatiskt sämre. Nånting HADE hänt!

Och svaret var rätt logiskt. Jag hade bara kollat resultatet för kvicksilver eftersom det var mest vid första analysen. Men mängden tenn hade sjudubblats i kroppen. Även arsenik och nåt annat jag inte minns namnet på hade börjar lossna. Så det var inte alls konstigt att jag mått sämre. Hon som höll i analysen sa att kroppen börjar avgifta när den får rätt mängd av alla mineraler som behövs, men man kan inte styra i vilken ordning den avgiftar. Allt kommer försvinna tids nog, även kvicksilvret, men tydligen började kroppen med tenn.

Det känns ändå bra! Då hade jag inte fel. Då funkar grejen. Sen känner jag mig fortfarande inte säkert på att jag kommer bli helt frisk tillslut, men det kommer jag ju märka. Och det låter ändå väldigt rimligt. Men det skrämmer mig lite med processen. Hur mycket sämre kommer jag bli? Vad händer när kvicksilvret brakar loss? Eller kommer det ändå hålla sig på en hyfsad nivå? Nobody knows!

Årskrönika 2016

Bättre sent än aldrig?! 🙂 Vill gärna fortsätta min tradition med en summering av året som gått. Fast den här gången blir det 2 veckor för sent. Så kan det gå. 🙂Bildresultat för bilder nyår

Jag började året med en vikt på 82 kg och en otrolig mental styrka, en livsglädje och förväntan inför framtiden och en stark självkänsla. Och som alltid tror jag att vägen ska fortsätta lika rak och fin. Men så är inte livet. Vägen svänger, blir smal och krokig, går in i mörka skogspartier, ut igen på stora fina vägar, fram och tillbaka. År 2016 har varit mestadels mörk och krokig väg. Och den största orsaken bär min sköldkörtel.

Hösten -15 var helt fantastisk, i alla avseenden. Desto jobbigare blev det när det plötsligt tog slut. Jag var inte alls beredd på att få gå igenom ännu en jobbig period, men så blev det. Bara några veckor in på det nya året började jag må sämre med min hypotyreos. Viktnedgången stannade upp, jag blev tröttare och mer energilös (bland annat) och psyket drogs ner. Det gjorde mig förtvivlad att vikten inte fortsatte peka neråt och jag började kontrollera kosten mer och mer. Fokus hamnade nästan uteslutande på kost och vikt och när vågen inte visade som jag ville blev jag frustrerad. Den förtröstansfulla, sorglösa och glada inställning jag haft till mig själv, min kost och mitt liv försvann. Istället kom en mörk och kravfull känsla och tillslut kunde jag inte hantera det längre utan började riva i sockerträsket igen. Det började försiktigt med någon brödskiva här och där, men tillslut åkte jag dit på riktigt. Jag tog mig upp, men efter några veckor var jag tillbaka. Det var en otroligt jobbig vår och jag gick upp ca 5 kilo under den tiden. Tillslut sa min terapeut åt mig att slänga bort vågen och sluta latja med kosten. ”Ät så som du åt tidigare och sluta laborera! Du kan inte styra över hypotyreosen. Acceptera det du inte kan påverka! Resultaten kommer när de kommer.”

Så det gjorde jag. Det blev ytterligare något återfall under sommaren, men sen 3 augusti har jag varit abstinent och det är jätteskönt! Jag har slängt bort vågen och fokuserar inte längre på vikten och kosten, mer än att jag ska äta enligt min matplan.

Bildresultat för vinterlandskapDessvärre kom det ytterligare ett mörkt moln på min himmel under hösten. Jag bestämde mig för att kolla upp om jag har kvicksilver i kroppen eftersom mina mediciner aldrig fullt ut gör mig frisk (hypotyreosen, underfunktion på sköldkörteln). Och mycket riktigt fanns det en hel del kvicksilver i min kropp. Kvicksilver påverkar sköldkörteln direkt och är förmodligen en stor bov i dramat för min del. Det mesta/allt fick jag med all sannolikhet som foster när min mamma gjorde två stora amalgamfyllningar utan något som helst skydd. Och läkarna misstänkte att jag hade hypotyreos redan som barn, så kopplingen känns otroligt rimlig.

Jag började alltså på en kvicksilveravgiftningskur för att få ut giftet ur kroppen så jag kan få bli frisk någon gång. Om det hjälper fullt ut vet jag inte, men jag måste ge det en ärlig chans. Jag tänker inte acceptera att begränsa mitt liv och min personlighet om jag kan bli frisk. För hypotyreosen påverkar så mycket! Så mycket mer än man kanske förstår som utomstående. Utrensningen går till så att jag äter de vitaminer och mineraler som kroppen behöver för att kunna hantera giftet. (Allt i kroppen är ju kemiska reaktioner där rätt mängd av alla beståndsdelar behövs för att reaktionen ska kunna ske.) När kroppen kan hantera giftet så kommer den kunna släppa ifrån sig det gift som sitter bundet i fettceller. Det är alltså en lång process där det successivt försvinner från min kropp. Men mellansteget är att det ska ut löst i kroppen och då mår många mycket sämre. Så blev det för mig. Den första tiden märkte jag inget, men sen 1-2 månader tillbaka har jag mått riktigt dåligt. Och vikten har inte rört sig alls sen i somras. Men då får det va så. Jag måste bara ta mig igenom den här tiden så hoppas jag att allt rätar upp sig igen.

Jag får i alla fall vara glad att vikten inte gått upp igen sen i somras. Jag avslutade året på ca 88 kg.

En annan sak som hänt under året är att jag gått med i OA. Jag har en sponsor och har gått igenom de 12 stegen. Det har varit blandade känslor, men det har så klart varit ett stöd för mig i min abstinens. Framför allt är jag väldigt glad för de personer jag lärt känna inom OA. Kontakten med andra likasinnade är jätteviktig och otroligt uppfriskande. Jag förundras gång på gång över vilka underbara människor som finns i såna där gemenskaper. Så mycket förståelse, öppenhet och värme!

Jag har dessutom bytt jobb under året. Jobbar numera på ett ställe där jag känner att jag har möjlighet att utvecklas och bli den ingenjör jag vill bli. Allt är inte toppen på det jobbet heller och det har varit flera jobbiga knölar att ta sig över, men det är helt klart en väg framåt för mig.

Bildresultat för violine flowerJag har också startat en enskild firma som violinist och börjat frilansa. En dröm som jag haft längre, länge, och som jag periodvis inte trott skulle kunna bli verklighet. Nu är den det! 🙂 Men det är inte så många uppdrag jag dragit in hittills. Det kommer ta tid att knyta de kontakter som krävs för att få speluppdrag, men då får det ta tid. Allt är roligare än inget. 🙂

I 2015 års årskrönika uttryckte jag mina förhoppningar om 2016 såhär:

Mina drömmar och planer för år 2016 är att jag ska bli normalviktig. Det är jag ganska säker på att jag kommer göra. Jag hoppas också få göra en höftoperation under hösten. Jag känner en förväntansfull glädje över hur min självkänsla ser ut om ett år. Jag räknar med att den har blivit ännu mer befäst och stark. Jag räknar med att jag lever abstinent och förmodligen inte behöver min terapeut längre. Kanske får jag vara ett stöd för andra sockermissbrukare? Jag hoppas också att jag mår bättre rent fysiskt med min hypothyreos. Att jag hittat vad det är som felas för att jag ska må helt bra (fysiskt), för det har jag fortfarande inte fått veta.

Jag hoppas också att jag lärt känna massa nya intressanta människor. Kanske fått fler fina vänner som jag kan umgås med i vardagen. Kanske också lärt känna nån jag tycker är ”förmer än de andra”, som min farmor så fint brukade uttrycka det. Jag kanske är kär och lycklig om ett år, vem vet?! 🙂 Det känns som att livet har så fantastiskt fina grejer att överraska mig med och jag längtar tills jag får upptäcka vad nästa år kommer bjuda mig på. 🙂

Det blev inte riktigt som jag hoppades. Jag är inte normalviktig. Tyvärr längre bort från det än jag var för ett år sen. Jag har inte heller gjort någon höftoperation (däremot fått godkänt att göra den så fort jag känner mig redo). Min självkänsla är ok, men inte lika bra som för ett år sen. Den tog ordentligt stryk främst under våren och har inte riktigt hämtat sig helt. Däremot lever jag abstinent och är inte i så stort behov av min terapeut längre. Jag får också vara ett stöd för andra matmissbrukare i alla dess former. Men jag mår inte bättre fysiskt med avseende på hypotyreosen. Tvärtom. Det är ju dock ett steg på vägen att bli bättre, så nånstans är det ju ändå rätt håll.

Jag har lärt känna många nya intressanta människor. Främst via OA. Vi träffas inte privat, men har kontakt på telefon då och då och ses på möten. Nån partner har jag dock inte fått. Jag har haft kontakt med personer som jag trott väldigt mycket på, men det har visat sig att intresset varit fullständigt obesvarat. Sjukt trist, och omotiverande. Kan man inte få en chans även om man är tjock? Jag upplever att jag blir dissad direkt, utan att personen ifråga vet någonting om mig. Och det är väldigt nedslående. Svårt att påverka det då. Så kär och lycklig är jag inte. Men jag har ändå fått uppleva mycket under året, både jobbiga och roliga saker.

Mina förhoppningar om 2017 är försiktiga. Jag hoppas att kvicksilveravgiftningen hjälper och att jag kommit en bra bit på väg till nästa nyår. Kanske blivit klar med den helt? Om jag skulle må bra fysiskt så skulle det va värt så otroooooligt mycket! Jag hoppas också att det resulterar i att vikten börjar röra på sig. Att jag ska bli normalviktig under 2017 känns inte realistiskt, men jag hoppas att jag gått ner några kilon. Nere på 70-talet kanske?! 🙂 Jag hoppas också att jag fått in fler speljobb och att jag utvecklats mycket som ingenjör. Jag hoppas att jag håller mig abstinent under hela året och att min självkänsla blir ännu starkare. Drömmen om att hitta en livskamrat och vänner jag kan umgås med i vardagen kommer alltid finnas. Och så har jag planer på att köpa en till hund.

Men det jag hoppas mest på är att jag får tillbaka den där förväntansfulla glädjen inför framtiden. Det kommer så många bra saker i släptåg av det.

Bildresultat för hope

Julbak

Igår hjälpte jag min lägenhetskompis att göra julgodis. Var faktiskt inte speciellt jobbigt (mentalt alltså). Visst fick jag vid något tillfälle tanken ”vad gott det ser ut!” men tanken försvann snabbt. Det är jag tacksam för! Och jag behövde inte plocka i det. Hjälpte bara till som rådgivare och knäckupphällare. Råkade dock få lite skållhet knäck på fingret som jag i ren reflex och självbevarelsedrift skickade bort blixtsnabbt eftersom det var apvarmt. Så jag fick ju i mig lite socker där… Men jag har inte känt någon reaktion på det, tack och lov! 🙂

Julfestmys

Måste bara berätta en lite komisk grej som hände på julfesten i torsdags. Det företag jag jobbar på är som sagt ett stort företag så man känner ju inte alla som jobbar. Men jag har en kompis sen tidigare på samma kontor, Karin. Eftersom jag hänger med henne ibland så har jag också lärt känna hennes närmaste kollegor lite. Vet inte vad de heter, men känner igen dem så vi brukar hälsa om vi möts i hissen eller lunchrummet.

Hur som helst… Julfesten. Det var efter att middagen var slut och folk minglade runt bland godisskålarna och dansgolven, lite småfulla. Det var väldigt trångt och jag var på väg åt ena hållet när jag mötte två av Karins närmaste kollegor. Jag hejade på dem och spejade runt för att se om även Karin var med där. Och då kollade kille nr två på mig och lutade sig fram som om han skulle säga nåt. Han smög armen runt ryggen på mig men istället för att säga något i mitt öra så borrade han ner ansiktet mot min hals. Haha 😀 Jag blev rätt förbluffad måste jag säga. Vi har alltid hälsat på varandra när vi mötts på kontoret, men han har aldrig gjort eller sagt något som tytt på ett intresse för djupare kontakt. Så min hjärna kopplade inte riktigt utan jag frågade bara om han visste var Karin var. Det visste han inte och gick iväg med en lite generad min.

Komiskt! Hade det varit fylletafs hade jag blivit irriterad, men det var det inte. Först gjorde det mig bara ganska fnissig, men såhär i efterhand tänker jag att även om han inte hade gjort något närmande i nyktert tillstånd så måste det ju ändå finnas ett intresse från hans sida. Annars gör man ju inte så, om man är en vettig människa, vilket han verkar va. På något vis känns det faktiskt ganska bra. Jag är inte intresserad av honom. Känner honom ju inte ens! Men eftersom han inte känner mig närmare utan bara har intrycket man får av att möta mig så bevisar det att man kan bli intresserad av mig utan att känna mig. Det har jag inte kunnat få in i min skalle tidigare, eftersom killar inte blir intresserade av mig. De vill inte ens lära känna mig på ett djupare plan utan markerar direkt att de inte är intresserade. Och eftersom jag inte anser att jag är något speciellt rötägg som skulle kunna va orsak till det så har jag dragit den mycket logiska slutsatsen att det är mitt utseende som avskräcker dem. Så det känns ändå rätt bra att märka att det inte stämmer i 100% av fallen. Då borde det ju finnas hopp för att det skulle kunna hända även en kille jag är intresserad av.

Dessutom var det faktiskt ganska mysigt, hahaha 😀 😀