Sponsor?

Det här inlägget är mest för att rensa mina egna tankar. (Som de flesta inlägg… :P) Jag har varit i kontakt med en tjej som ev. ska sponsra mig i OAs 12-stegsprogram. Jag pratade med henne igår och skulle fundera om jag vill göra det med henne och på det sätt hon jobbar. Ska ge besked ikväll.

Det som talar för är att jag hade tänkt köra de 12 stegen för att jag vill veta hur det funkar och för att jag tror att det är bara bra att köra igenom det även om jag redan gjort det mesta arbetet med min terapeut, på ett lite annat sätt. Den här tjejen är ungefär i min ålder, sockermissbrukare och väldigt trevlig.

Det som talar emot är att hon bor i Göteborg. Jag hade hellre setts live då och då. Jag har också svårt för när andra”lägger sig i” mitt liv. Det är tillräckligt med att min terapeut har synpunkter på mitt liv. Jobbigt om min sponsor har synpunkter också, kanske tvärs emot mina egna och/eller min terapeuts. Det lät också som att hon har missbrukat på ett annat sätt än jag. Men så känns det iof med nästan alla i OA. De flesta jag pratat med (inte alla!) har inte trott på sig själva och vågat utmana sig när de missbrukade, t ex med utbildning. Låter också som att missbruket för de flesta gått ut över ens omgivning. För mig har det mest varit inåt mig själv eftersom jag lever ensam. Mitt missbruk är väldigt direkt kopplat till socker, inte mat i allmänhet. Den här tjejen är sockermissbrukare men också överätare av annat och alkoholist (nykter på samtliga områden sen flera år).

Min fundering är väl egentligen om hon kommer kunna förstå mig eller försöka pracka på mig hennes sätt att hantera saker. För jag tror att det är väldigt olika hur hon och jag reagerar och hanterar och vad som hjälper oss. Samtidigt får jag väl förutsätta att en sponsor har öppna ögon och är medveten om att missbruket är väldigt olika för varje individ.

En annan grej som gnager är vad som händer om jag inte gillar sättet. Då har jag tagit upp en persons tid väldigt mycket, helt utan ersättning, utan att det leder till något för den personen (min sponsor alltså). Jag skulle få sjukt dåligt samvete om jag inte blir/gör som hon hoppas på. Det är iof en fånig tanke. Missbrukets dragningskraft är starkt och jag misstänker att många hoppar av i början så det är hon väl medveten om.
Jag ska nog tacka ja ändå och se vad som händer. En av grejerna jag verkligen gillar, och det jag vill åt mest, är all kontakt. Man måste ringa 2-3 OA:are varje dag. Det känns jobbigt nu eftersom jag inte gillar att ta kontakt och inte att ringa folk.😛 Men det är samtidigt kontakt jag behöver och vill ha. Och det lär jag ju få.

Missbruk = sjukdom

Har jag någon läsare som erkänner sig som socker-/matmissbrukare? Kan du inte hojta till i så fall?:) (Går bra på mail också: viktigt50@gmail.com) Jag har ett stort behov av att komma i kontakt med andra som vet vad jag pratar om, som förstår vad jag menar och som också jobbar för ett tillfrisknande.

Jag fick en insikt förra veckan om att jag fortfarande känner väldigt mycket skam och skuld över att jag är sockermissbrukare, och framför allt över att jag får återfall. Förra hösten var superbra på alla sätt och vis och jag mådde toppen i 8 månader. Sen kom ett återfall med dunder och bra och hela våren har varit väldigt trasslig då jag tagit mig upp på banan igen, åkt tillbaka i diket, upp igen, ner igen… Och för varje gång känner jag mig ännu sämre och skäms ännu mer. ”Jag borde klara det.” Jag har alla verktyg, jag vet vad som är fel, jag vet hur jag ska komma tillrätta med det. Ändå åker jag dit gång på gång fast det gick så bra innan. Min terapeut uppmanar mig varje träff att sluta skuldbelägga, sluta skämmas. Men hur gör man det? Jag känner mig onormal. Det finns ingen i min omgivning som erkänner sig ha socker-/matmissbruk så jag känner mig väldigt ensam i problematiken. Nu när jag gått i terapi så länge så borde jag väl vara fri från det? Åtminstone ha full kontroll.

Jag har börjat gå på OA-möten. Fantastiskt!:) (OA = anonyma överätare, 12-stegsprogram för att tillfriskna från alla varianter av matmissbruk. Gratis! Finns också FAA = anonyma matmissbrukare, som också är ett 12-stegsprogram för matmissbruk.) Där får jag träffa andra människor i samma situation och det känns jättebra. Missbruket tar sig i uttryck olika hos varje person, men det vi har gemensamt är att vi inte alltid har kontroll över vad vi äter (eller inte äter) och att det påverkar våra liv och oss själva negativt, och att vi har en önskan om att få det förändrat.

Igår läste de ett stycke ur en bok som går igenom de 12 stegen. Det var första steget vi läste om igår: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför maten, att vi inte längre kunde hantera våra liv.” Det där låter ganska dramatiskt. Jag har haft lite svårt att svälja det helt. Jag kan hantera mitt liv, i det stora hela. Jag är inte helt maktlös inför maten. Ibland väljer jag att äta choklad fast jag inte borde, men det är ju något jag väljer. Och oftast avstår jag, så det borde ju betyda att jag inte alls är maktlös. Det är så jag har tänkt tidigare. Men när jag nu har jobbat med mitt missbruk länge och får återfall så märker jag tydligare hur det funkar. Jag vill inte ta återfall. Ändå har det hänt. Och javisst, där och då väljer jag aktivt att äta fel, men varför? Det är ju inte det jag egentligen vill. När missbrukspersonen väl får övertaget så blir jag maktlös. Då äter jag det jag inte hade tänkt äta, går till affären och köper det jag inte hade tänkt köpa osv. Jag är ingen fjärrstyrd robot utan är medveten om vad jag gör. Men hade jag inte varit maktlös inför missbrukspersonen så hade jag valt att låta bli. Sen lyckas jag ta tillbaka kontrollen ett tag (minuter, timmar, dagar eller till och med år). Men fortfarande – när jag åker dit så tappar jag kontrollen i och med att jag gör saker jag inte vill. En missbrukare är sällan en person som alltid är helt maktlös inför drogen, ett viljelöst kolli som konstant drogar. Men periodvis är vi maktlösa, och det måste vi inse för att kunna tillfriskna. Annars kör man bara på vita knogar, disciplin och järnvilja. Och då fortsätter kampen resten av ens liv.

En sak som stod i det där avsnittet var att detta är en sjukdom. Man väljer inte att bli sjuk. Man väljer inte att bli matmissbrukare, lika lite som man väljer att få cancer. Och precis som en cancerpatient behöver behandling så behöver vi behandling för att tillfriskna. Jag är inte sockermissbrukare för att jag är en dålig person med svag karaktär. Det är inte mitt fel att jag är missbrukare. Och det är inte cancerpatientens fel att just den personen drabbas. Min terapeut tryckte också på det när jag var hos henne förra veckan. ”Du har varit med om saker som orsakade missbruket, saker som du inte själv valde. Du var ett offer, och det ligger ingen som helst skuld på dig över att det blev såhär.” Det var väldigt skönt att få höra det, för även om jag vet det teoretiskt så skuldbelägger jag mig mycket och tycker typ att det är mitt fel att jag valde använda socker som en trygghet.

Men nånstans går jag ändå runt och är rädd för andra människors dömande. De ser förmodligen inte detta som en sjukdom utan tycker att jag har valt det, och att jag är svag och dålig när jag inte klarar att leva abstinent. Kanske har jag rätt – kanske har jag fel… Det är ni läsare som sitter på svaret.😉 Jag försöker lära mig att inte påverkas av vad andra människor anser om mig, men det är svårt.😛

Tillbaka

Nu är jag tillbaks i Sverige. Det har varit en härlig vecka men känns väldigt bra att vara hemma igen. Jag är inte en resa-utomlands-person. För ovan, förmodligen. Det här var mitt livs andra semesterresa utanför Sveriges gränser (och förra var till Paris för 2 år sen).😉

Det finns mycket att säga om resan men i det här inlägget tänkte jag bara visa en bild. Innan jag fegar ur. Jag köpte nämligen en bikini denna sommar. Jag badade/solade några enstaka gånger när jag var 18 år och vägde 55 kg. 4 gånger max, skulle jag tro. I sommar har jag gjort det igen! Betydligt fler gånger än 4. Mest i Florida så klart, men även i Sverige, när det inte var så mycket folk runt. Första gångerna var det sjukt jobbigt. De sista gångerna i Florida kändes det inte så farligt längre. Men där kände jag ju inga heller. Jag vågar fortfarande inte göra det med vem som helst runt mig men jag gör mitt bästa för att bekämpa demonerna. Och därför känns det fel att inte våga lägga ut en bild här. Jag har funderat i flera veckor och först idag kändes det ok, så nu gör jag det innan jag hinner ändra mig!😉 Jag skriver ju mycket om att våga tycka om och acceptera sig som man är, även när man är tjock. Även utseendet. Jag jobbar ju själv mycket med det och är inte helt framme än, men det känns fel att prata om det och sen inte våga leva därefter ens i min blogg. (Menar inte att man måste visa allt, men anledningen till att jag inte ville visa bilden var för att jag skämdes över min kropp, och DET är fel anledning.)


Ingen stereotypisk bikinikropp, men det är en bikini på en kropp.😉 MIN kropp. Det här är jag.

Mat i Florida

Inatt landade jag i Florida. 04.30 svensk tid var vi framme vid hotellet. Jag hade haft med mig glutenfria mackor på flyget för att ha nåt jag kunde äta, men nu är det svårt. Jag oroade mig mycket över maten imorse. Valde att inte äta nåt när vi kom fram, trots hunger, för att jag inte visste vart jag skulle hitta nåt jag kunde äta, men idag behövde jag ju äta. Och mycket riktigt… Frukosten på hotellet bestod av socker, socker och socker. Och vete. Det enda som inte innehöll socker var mjukost. Inget glutenfritt fanns heller. Så jag fick göra det bästa av situationen och äta det bästa jag kunde hitta. Men jag är nervös över att det kommer fortsätta va svårt. I alla fall frukostarna. Till de andra måltiderna kan jag förhoppningsvis hitta sallad i alla fall. Det jag är mest nervös över är att jag mentalt ska åka in på banan ”äh, jag har ändå ätit dåliga grejer så en sak mer eller mindre” när det blir svårt att hitta. Det är vad sockret gör med mig. 

Dag 5

Då är jag inte på femte dagen. Det går bra! Jag tänker inte så mycket på det. Det är lätt att falla tillbaka i gamla dåliga vanor men det är tydligen också lätt att falla tillbaka i gamla bra vanor. Jag hade ju ändå dessa bra vanor i nästan ett år oavbrutet innan återfallet (samt några omgångar innan också).

Men jag ska inte sticka under stol med att jag många gånger hade velat baka och fika. Sommar på landet… För mig inkluderar det sockerkaka, bullar, paj på bär och frukt som man hittar i skogen/trädgården, glass, våfflor, gott bröd… Hur många är det inte som ”unnar” sig goda och onyttiga saker under semestern? Det känns nästan som ett straff att äta bra saker, hur ologiskt det egentligen är. Jag menar, jag behandlar min kropp bra och respektfullt när jag lever så här. Det är ju faktiskt ”unnar”-personerna som straffar sig själv. De äter saker som inflammerad, slaggar igen och förstör kroppen. Gifter. Tänk vilken stark inverkan socker och belöningscentrat har på vilja och förnuft! Förvränger och manipulerar så man tror man är snäll mot sig själv när man äter gift.

Jag tar en dag i taget. Och jag vägrar tänka för långt fram. Jag ska va här en vecka till och det kommer stärka mig i min nuvarande kosthållning. För sen ska jag åka till Florida i lite drygt en vecka. USA – sockrets och onyttigheternas Mecka. Jag ska va där på semester. Köpa all mat ute, brottas med ”unnar”-tanken vid varenda måltid. Jag vet inte ens om det är möjligt att hitta bra mat.:/ Det oroar mig. Kommer bli en jobbig vecka mentalt. Men jag släpper det nu och hoppas att jag hunnit bli så stark att jag faktiskt inte påverkas så mycket utan kan njuta av allt annat jag får uppleva och att jag VILL ha bra mat så det inte känns som en uppoffring att avstå allt dåligt.

Nya tag

Sen jag fick mitt stora återfall, för typ 2 månader sen, så har det varit jättesvårt att komma tillbaka. Jag klarar nån vecka eller två men sen åker jag tillbaka igen. Börjar i princip alltid med en brödbit. Argumenten i hjärnan är nåt i stil med att det är ju inte bröd jag inte kan hantera. Men jag sänker garden och beroendehjärnan stimuleras ändå och det är väldigt lätt att halka över till lite ”tyngre” saker. Jag går inte på choklad direkt, Tommy är inte dum. Han vet att han måste mjuka upp mig med mindre ofarliga saker först. Det är frustrerande! Jag känner mig dålig. Jag borde klara det… Sist jag var hos min terapeut pratade vi om det. Hon tror att mycket beror på att jag har ett nytt jobb. Nya förväntningar och krav, nya människor som man vill prestera bra för osv. Och det ligger nog mycket i det. Jag känner ofta en mental stress och press på att inte göra dem besvikna. Och jag känner ofta att jag får arbetsuppgifter som jag inte kommer fixa (tror jag, förmodligen felaktigt). Förra jobbet tuffsade till mitt yrkesmässiga självförtroende ganska ordentligt och det märker jag av nu. Det är förmodligen väldigt lätt att använda min välinövade avslappningskanal med godsaker. Och sen känner jag mig dålig för att jag inte fixar det, för att jag (förmodligen) har gått upp i vikt (vågen har jag tagit bort så jag får gissa), och så kommer skuld- och skamkänslorna som en sorts asfaltspress och gör det nästan omöjligt att resa sig upp. Jag känner inte de där jobbiga känslorna så mycket utan blir mest likgiltig. Men det är ju en försvarsmekanism. Blir det för jobbiga känslor så stänger jag av. Min terapeut sa att jag måste få bort de där dåliga känslorna. Men hur gör jag det? Måste plocka upp gamla verktyg igen: dagboken för negativa tankar, positiva dagboken, affirmation, acceptans.

Just nu har jag semester och har parkerat mig och min hund i en stuga i skogen. Lugnt och fridfullt! Igår var jag till affären för att köpa in bra grejer för en utrensningsvecka. Men somrarna är svåra. Mycket minnen/vanor och frestelser. Sommarfika, glass, myskvällar… Men det går ju så klart att njuta av typisk sommarmat ändå. Grilla t ex!

Den här veckan har jag tänkt köra det enkelt och lite enformigt, just för att inte ge mig nåt utrymme till att släppa in nåt ”ofarligt” som kommer förstöra för mig. Kycklinglår och ugnsgrillade grönsaker till lunch, skinksallad till middag. Varje dag, yes. Och frukost får bli fil, müssli och bär. Eller ägg. Idag blev det fil med risentas socker- och glutenfria müsli och lite blåbär och hallon.